Surrogatmödraskap nu! – en fråga för heterosexuella och homosexuella

Ursprungligen publicerat i till SVT-Debatt. Här kommer en redigerad verion:

Motståndet mot surrogatmödraskap består framför allt av moralism. Att legalisera surrogatmödraskap i Sverige skulle vara en fördel för både surrogatmödrar och för barnen, som redan finns. Dessutom skulle det bli lättare att se till att allt går helt rätt till, vilket inte alltid är möjligt när det rör sig om surrogatmödrar i till exempel Indien, skriver Tasso Stafilidis.

Tillsammans med min dåvarande riksdagskollega Charlotta Bjälkebring lämnade vi in den första motionen till riksdagen om att utreda legalisering av surrogatmoderskap. Givetvis skulle jag sett att riksdagen redan nu beslutade att tillåta surrogatmoderskap i Sverige och det är glädjande att Statens Medicin-Etiska Råd (SMER) ställt sig bakom en legalisering.

Surrogatmoderskap är en medicinsk term för att ett utanför kroppen befruktat ägg från en kvinna placeras i en annan kvinnas livmoder där fostret får utvecklas. Surrogatmodern föder i fullgången tid barnet men är alltså inte genetisk mor till detta. En annan form av surrogatmoderskap föreligger då en utomstående kvinna, som blivit med barn genom insemination med sperma från mannen i ett parförhållande, efter barnets födelse överlämnas barnet till det ”beställande” paret. De sistnämnda tar hand om barnet och blir barnets sociala och rättsliga föräldrar.

Ett argument som framförs är att fattiga kvinnor skulle bli utnyttjade, då de företrädesvis skulle bli de kvinnor som väljer att genomgå ett surrogatmoderskap. Tittar man på fallet med Theresa McLaughlin, en kvinna som födde ett barn åt en företagarfamilj, ser man att det inte alls behöver vara fattiga kvinnor som föder barnen, utan det kan vara kvinnor som vill ge ett par glädjen av att ha barn.

Argumentet bygger också på åsikten att fattiga kvinnor inte kan tänka eller förstå själva. Det är dessutom svårt att påvisa kausala samband mellan surrogatmoderskap och försämrade villkor för kvinnor. Det går inte att blunda för den verklighet som många befinner sig i och därför tvingas söka hjälp i andra länder. För mig är det helt ofattbart att inte se till vad människor gör i realiteten och utifrån detta försöka göra det bästa av situationen.

Enligt inseminationsutredningen strider surrogatmoderskap mot flera olika rättsgrundsatser (SOU 1985:5). Främst anses reglerna om adoption lägga hinder i vägen eftersom adoption enligt svensk rätt inte får beviljas om ersättning lämnats eller utfästs. Inseminationsutredningens slutsats var att surrogatarrangemang inte skulle vara möjliga att genomföra utan omfattande lagändringar.

Enligt min mening är det tydligt att den främsta anledningen till att inte tillåta surrogatmoderskap är av moralisk karaktär. Den rådande uppfattningen hos motståndarna är att surrogatmoderskap är oetiskt. Vissa ser metoden som en form av barnhandel, andra liknar den vid ”reproduktiv prostitution”. Somliga menar att metoden i sig är exploaterande och en kränkning av ”ovärderliga” värden, att surrogatmoderskap är ”snuskigt”, i synnerhet om det förekommer ekonomiska motiv bakom arrangemangen (K. Jönsson ”Det förbjudna moderskapet. En moralfilosofisk undersökning av surrogatmödraskap”).

Förbudet i svensk lagstiftning idag är inget annat än en morallag, eftersom den syftar till att bestraffa handlingar som inte nödvändigtvis är skadliga för någon. Tvärtom skulle en reglering i svensk lag vara en fördel för både surrogatmödrar och för barnen. Dessa barn finns redan i Sverige idag och de fortsätter att komma hit tillsammans med sina föräldrar. Skillnaden är att de föräldrar som anlitar en surrogatklinik eller agent får betala ett högt pris för sin barnlängtan, både ekonomiskt och psykiskt. Och i vissa fall kan inte de blivande föräldrarna till hundra procent försäkra sig att allt gått helt rätt till när det t.ex. rör sig om fattiga kvinnor i Indien.

Jag vill hävda att en legalisering av surrogatmoderskap i Sverige skulle förbättra och förenkla situationen för både barn och föräldrar. För vilka signaler ger dagens lagstiftning till de barn som tillkommit genom surrogatmödrar? Att de enligt svensk lag är olagliga. Därför ifrågasätter jag starkt de riksdagspartier som motarbetar reformer på området.En annan fördom är att det skulle handla om sexuell läggning. Men så är inte fallet. Idag är flertalet av de som anlitar surrogatmödrar heterosexuella.

Jag ser så klart fram emot att regeringen presenterar en ny lag. Men redan nu vill jag rikta mig till alla som känner en oro och säga att det finns enkla sätt att garantera altruism. Genom en legalisering i Sverige skulle vi t.ex. kunna få ett system men anonyma surrogatmödrar där dessa anmäler sitt intresse till en klinik och matchas ihop med den eller de som behöver hjälp men att dessa inte får träffas innan barnet är född.På så sätt får vi garantier för att enbart kvinnor som själva valt att bli surrogatmödrar blir det och det skapas ett altruistiskt och helt icke-kommersiellt regelverk.

Själv har jag inget emot en skälig ersättning för extra levnadsomkostnader etc. men om nu problemet är att ekonomiska ersättningar och pengar som skulle riskera skapa en ”handel”, så finns det alltså sätt att förhindra detta. Men när dessa förslag inte ens blir belysta ser jag inget annat än att våra politiker ägnar sig åt kakbak och moralkakor.

Jag tycker att det är trist att alla inte är med på båten, för hur kan politiska partier motsätta sig möjligheter att få mer information och kunskap kring en fråga som de uppenbart har dålig kunskap om? Dessvärre flödar fortfarande fördomar och moralpanik som ett resultat av denna okunskap. Nu håller jag tummarna för ett riksdagsbeslut och att vi snart får en svensk lagreglering som tillåter icke-kommersiella anonyma surrogatmödrar.

Om någon missat mitt idoga arbete genom åren så har jag slitit hårt med bl.a. barnrättsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter. Under mina år i riksdagen 1998-2006 lyfte jag även flitigt frågor om sexualitet och njutning osv. De senaste har visserligen inget med denna fråga att göra men eftersom några lyfter upp detta så vill jag påpeka att jag är konsekvent i mitt arbete mot moralkonservatism och politisk moralpanik.

Tillbaka till frågan om hur vi ska legalisera SURROGATMÖDRAR i Sverige:
Jag tycker inte att det ska vara tillåtet för surrogatmödrar att få använda sina egna ägg. Hela handlingen är och ska alltid vara frivillig. Precis som vi som är ägg- och spermiedonatorer gör detta anonymt och hjälper barnlösa inom svensk sjukvård ska kvinnor som själva vill ställa upp också få lov att göra det. Varför skulle de inte? Som spermie- och äggdonator kontrolleras ens lämplighet och man kan inte i efterhand jaga rätt på barnen som fötts genom ens donation och hävda att ”det är mina barn”. Om det går de fallen varför ska det inte gå i dessa? Det är ju ingen som tvingar någon till något.

Någon lyfte upp frågan om varför sjukvården ska stå för dessa kostnader och att de som vill ha barn själva ska betala. I princip håller jag med. Men här uppstår en klassproblematik som skulle innebära att enbart rika kan få hjälp av surrogatmödrar. Därför vore ett reglerat system inom sjukvården bättre och jämlikare.

Om vi har en reglering i Sverige som kräver att surrogatmamman t.ex. är anonym, att hon har en årsinkomst på minst 250 000 kr, har egna barn och ett ordnat liv osv. Med grundkravet att hon i likhet med oss anonyma ägg- och spermiedonatorer inom svensk sjukvård gör detta för att hjälpa andra. Vari finner du då ett negativt perspektiv på människovärdet? Jag ser det som moralism när man inte läser dessa argument utan enbart hävdar människovärde, människohandel, klassperspektiv, utnyttjande av ekonomiskt utsatta människor osv. En lågavlönad och dessutom utsatt kvinna skulle aldrig klara kraven för att få bli surrogatmamma! Och dessutom aldrig mot sin egen vilja, vare sig direkta eller indirekta. En prövning av en surrogatmamma hos en bra agent i USA är väldigt ingående. Utöver krav på en stabil familjebild, egna barn och hög årsinkomst görs flera psykologiska tester. En del frågar sig varför alla dessa tester, de har ju valt frivilligt att ställa upp. Men det handlar just om det som du tar upp, klarar man det inte psykologiskt så är man inte lämplig. Då är det inte bra för någon av parterna…

Sedan kommer även frågan upp om syskon och släktingar etc. Där ser jag heller inte något problem. Om Marias syster vill ställa upp å bära/föda Marias barn eftersom hon opererat bort livmodern pga cancer, varför ska vi säga nej till det? Om min syster vill ställa upp för mig och bära mitt barn genom en provrörsbefruktning med ett donerat ägg, varför ska inte detta vara tillåtet?

Jag ser inte problemet. Det som är problematiskt idag är att vi inte tillåter surrogatmödraskap och människor söker sig till utlandet där det i vissa fall handlar om situationer där kliniker inte kan garantera den indirekta och direkta frivilligheten. Genom svensk reglering skulle vi kunna uppnå detta utifrån bl.a. dessa kriterier som jag tar upp. Självklart finns det känslor. Men dessa måste man kunna hantera om man ställer upp som surrogatmamma…
Här kan du t.ex. läsa om Amanda som är surrogatmamma
http://www.viforaldrar.se/arti…

”Om man inte accepterar att föräldrar köper sig en billig indisk kvinna att bära fostret i”. Mitt inlägg handlar just om detta. En svensk reglering skulle enligt min mening lösa detta. Hur tycker du vi ska lösa det? Vi kan knappast fortsätta blunda för detta allt vanligare sätt att skaffa barn. Det har pågått länge och majoriteten av heteropar som fått hjälpt (oftast köpt hjälp) har varit helt osynliga. När de kommer hem till Sverige med det nyfödda barnet och en födelseattest räknas barnet som deras enligt svensk lag. För de säger ju inte att de använt en surrogatmoder, istället säger de att kvinnan fött utomlands. Vi gör inga kontroller av det. Däremot har ensamstående och samkönade par en vårdnadsutredning framför sig och en ev närståendeadoption med domstolsbeslut osv.

Frågan om Surrogatmödrar är inte längre ett icke-problem. Det är mer vanligt förekommande idag och då måste vi diskutera hur vi tar hand om barnperspektivet och kvinnoperspektivet när det handlar om tveksamma kliniker i fattigare länder. För mig är det en moralisk fråga. Därför vill jag se ett system i Sverige där vi genom ett bra regelverk kan få bort ev. avarter och framförallt motverka det som några beskriver som ”barn- och människohandel”.

Tasso Stafilidis