En kväll med Elisabeth Ohlson Wallin och Tasso Stafilidis.

Kl.17.30 Exklusiv visning av utställningen med Elisabeth Ohlson Wallin

Kl.18.30 Performanceföreställning med sång och musik (sånger av Vladimir Vysotskij och Jaques Brel), av och med Tasso Stafilidis och Helen Sandgren Åström.

Biljetter: 100 kr.

Förköp: 08-586 194 02

http://stockholms.lans.museum 

Jag kan inte sluta att imponeras över Björklövens medverkan i paraden med allt från hockeyspelare, klubbledning och supporters. Det gjorde ni bra Björklöven och att ni var där var oerhört viktigt men också kul.

Från fotbollstjejerna i UIK lästes det upp en hälsning som innehöll en rad livsviktiga budskap och ett ställningstagande för att alla är välkomna i UIK, att ingen diskrimineras och att det är okej att vara öppen med sin sexuella läggning. Huvudsaken är att man är en bra person och gillar fotboll löd slutet på hälsningen. Som ytterligare en gest för att bevisa detta bjöd UIK in alla paraddeltagare till att se matchen som skulle spelas senare på eftermiddagen. UIK vann för övrigt över Linköping med 4-0. Grattis till vinsten och tack för er medverkan under Umeå Pride.

Jag var inbjuden att tala efter paraden och senare hålla föredrag men som vice ordförande i Stockholm Pride kan jag inte hålla tillbaka min entusiasm över att två så välrenommerade idrottslag på olika sätt medverkade i Umeå Pride och därmed också tog ställning för allas lika rättigheter och mot diskriminering och kränkningar av hbt-personer. Och trots att Stockholm Pride förra året samlade 450 000 åskådare och 45 000 paraddeltagare så är det synnerligen viktigt med lokala Pridemanifestationer och Prideparader.

Precis innan jag blev intervjuad av P4 lokalradio var det en av de snygga hockeykillarna som blev intervjuad och det jag han uppfatta var vacker musik för mina öron. Hockeyspelaren tog tydligt ställning för att det ska vara okej att vara öppen inom hockeyn trots att ingen av våra elithockeyspelare ännu vågat komma ut som hbt-person. Inom elitidrotten finns en heterofasad generellt och så gott som ingen av våra elitidrottare i Sverige har ännu vågat komma ut. Så idrottsrörelsen har en hel del arbete framför sig. Och vi hjälper gärna till!

Umeå Pride bjöd också på hejdundrande fester under kvällarna två och det gavs tillfälle att återse gamla bekanta och vänner. Inte minst min kompis Erik som valde att resa till Finland via Umeå för att vara där samtidigt som jag under festligheterna och låta mig upptäcka nya saker i Umeås nattliv.

Efter Umeå Pride så känner jag mig mycket lyckligare trots att liknande manifestationer och parader i Kroatien och Ungern samma dag möttes av homofobiska nynazister och andra äggkastande intoleranta fundamentalister.

Att detta nu händer i centrala Stockholm ser jag som ett allvarligt angrepp mot vår demokrati och mot våra mänskliga rättigheter. Fortfarande finns det människor som vill döda oss hbt-personer enbart på grund av vår sexuella läggning eller vår könstillhörighet, i Sverige år 2007. Detta är fruktansvärt!

Frågan är om detta kan få vår regering att vakna och äntligen agera kraftfullt för lika rättigheter och ett fullgott skydd för oss hbt-personer. Och jag hoppas även att detta blir en väckarklocka för åtminstone ett av regeringspartierna, kd, som med sin homofobiska inställning motsatt sig alla reformer på det hbt-politiska området.

Med ett parti i riksdag och regering som gång på gång uttalar sig fientligt och fördomsfullt mot homosexuella är det inte konstigt att det finns galningar som tar dem på orden och på så sätt agerar på det sätt som dagens grymma händelse bevisar. Idag finns det i stort sett enbart två partier, kd och sd, som på alla områden står enade i sitt motstånd mot hbt-personers lika rättigheter.

Detta föder hat! Så frågan är hur länge kd tänker sitta kvar i samma fålla som sd i denna fråga och hur många fler hbt-personer som måste sätta livet till innan kd vaknar och tar avstånd från sin hbt-fientliga politik.

Nu återstår att se vad regeringen tänker göra och på vilket sätt ministrarna kommer att agera. Jag förväntar mig också att riksdagen och dess ledamöter agerar kraftfullt mot det som inträffat idag – en sorgens dag för den svenska demokratin och för våra mänskliga rättigheter.

Mina tankar går givetvis till den skadade kvinnan och hennes anhöriga.

Senare på eftermiddagen höll Anas ett föredrag på RFSL-huset där han berättade mer ingående om livet som ung homosexuell palestinier. Han beskrev om svårigheterna när det uppstår relationer mellan palestinier och israeler och att detta ofta blir ett ytterligare hinder i att få respekt. Bland både palestinier och israeler finns dem som accepterar homosexualiteten men inte etniciteten.

Anas som vuxit upp i Jerusalem beskrev på ett mycket målande och nyanserat sätt att även i Palestina och i Israel så finns de som visar sin respekt och de som visar sin avsky – precis som här i Sverige. Han berättade om att sex och sexualitet inte existerar i vare sig skolans undervisning som i den vardagliga vokabulären. Eftersom kontakten med det motsatta könet inte är tillåtet enligt muslimsk tradition är de enda möjligheterna för sex med personer av samma kön. Detta är visserligen vanligt i många muslimska länder men räknas oftast som ungdomsfrestelser och många män i vuxen ålder förnekar oftast att de skulle ha gjort något sådant, eftersom de då oftast lever i heterosexuella äktenskap.

Det var välbehövligt att Anas deltog och talade på IDAHO-manifestationen utifrån sina egna erfarenheter i en värld där homosexualitet är olagligt i 85 länder. I 9 länder riskerar homosexuella dessutom dödsstraff för på grund av sin sexuella läggning.

Jag inledde mitt tal genom att sjunga refrängen på Wiehes ”Valet”:

”Vakna upp, fatta mod, börja se dig omkring 

Bli inte en av dem bara står där sen 

Och säger att jag visste ingenting

Vakna upp, börja se dig omkring, fatta mod 

Så du kan säj’ till dina ungar när de frågar dig 

Att du var en av dem som stod emot”

I mitt tal lyfte jag fram den iranska regimens offentliga avrättningar av bögar som verkställts på löpande band de senaste två åren. Och att vi trots vetskapen om detta avvisar homosexuella iranier till det helvetet. Så sent som för en vecka sedan den 10 maj arresterades mellan 80-90 bögar som hade en fest i Isfahan. Rapporter därifrån säger att de fortfarande sitter fängslade och att de utsatts för övergrepp och tortyr i fängelset. Att dessa killar fruktar för sitt liv är föga förvånande.

Vad gör Sverige åt detta? Ingenting! För två år sedan gjordes inget och nu görs heller ingenting.  Jag efterlyste konkreta handlingar och frågade hur länge vi ska vänta tills Irans ambassadör i Sverige kallas upp till UD för en svensk protest. Detta har inte skett sedan de offentliga avrättningarna återupptogs för 2 år sedan men varför händer det inte nu?

Jag drog också paralleller till situationen för hbt-personer i andra länder; Uganda, Tanzania, Irak och Jamaica. Men också här i Europa ser det mörkt ut i många av de nya EU-länderna. Polen är ett exempel, som för övrigt firar sin Pridefestival just nu och ska ut och paradera imorgon. I paraden kommer bl.a. min kompis riksdagsledamoten

Men jag nämnde också att presidenten Kaczynski fälts av Europadomstolen för mänskliga rättigheter då han för några år sedan, i egenskap av borgmästare i Warszawa, förbjöd prideparaden. Den polske utbildningsministern fick sig också en släng av sleven för att han vill förbjuda undervisning om homosexualitet i skolorna samt sparka alla homosexuella lärare.

Jag lyfte fram att Riga kommer härnäst med risk för bajskastande fundamentalistiska motdemonstranter men även att gamla EU-medlemsländer som Grekland inte kommit särskilt lång de heller gällande respekt för allas lika värde och rättigheter. Ett annat exempel jag tog upp var den miljon som samlades i Rom för att protestera mot att våra systarar och bröder i Italien ska få lika rättigheter och ett gemensamt skydd då de lever ihop.

Sedan var det dags för Sverige och att det inte är guld o gröna skogar för alla – alla lever inte ett liv som en dans på rosor, inte ens här. Jag berättade om 17-åriga Johan från Småland som växte upp i en fundamentalistisk kristen familj och bestämde sig för att komma ut. Föräldrarna tog avstånd från honom, småsyskonen grät för att han skulle hamna i helvetet och han fick inget stöd från någon. Pappan skulle skicka iväg honom till ett läger där han skulle finna sitt rätta jag – ett avprogrammeringsläger – då fick Johan tillfälle att fly. Han kom till en kommun och en socialsekreterare som visste hur hedersvåldspengarna skulle användas och Johan fick äntligen skydd.

Detta hände inte i Uganda, i Polen, Palestina eller i Iran – detta händer här i Sverige år 2007.

De är många som inte ens vågar komma ut i Sverige – hur mycket de än skulle önska det – för det skulle kosta för mycket. Trots att vi har det så bra här i vårt avlånga land så ar det många hbt-personer som kränks varje dag, många som utsätts för övergrepp som aldrig anmäls.  

Därför är det arbete som RFSL och RFSL Ungdom bedriver livsviktigt för många – det handlar om att förändra vardagen för all dem som lever i ett helvete – både internationellt och nationellt.

De andra talarna på Sergels torg var integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp), socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, Linda Elstad från Gaystudenterna och RFSL Ungdoms ordförande Alex Fridunger.

Nyamko talade om att transpersoner skulle inkluderas i diskrimineringslagstiftningen och hon var överens med Mona om att Sverige behöver en könsneutral äktenskapslagstiftning. Nu återstår att se hur ministern respektive partiledaren kommer att agera för att deras gemensamma ställningstagande ska bli verklighet. För Nyamko gäller det att vara pådrivande i regeringen så att förslaget först och främst skickas ut på remiss, vilket ännu inte har skett. Och för Mona gäller det att vara förberedd så att riksdagen kan agera om kd lyckas få regeringen att släppa förslaget.

IDAHO har kommit att bli en viktig dag att manifestera och Felix från RFSL Ungdom lyckades få ihop ett mycket spännande och givande program på Sergels torg. Manifestationerna runt om i landet var också lyckade. 

Imorgon den 17 maj är det internationella dagen mot homofobi, IDAHO (International Day Against Homophobia). För tredje året i rad uppmärksammas dagen i Sverige med manifestationer i hela landet arrangerade av RFSL och RFSL Ungdom. Årets tema är: Alla påverkas – av homofobi, främlingsfientlighet och respekt – vad väljer du?

I Stockholm kommer manifestationen att hållas på Sergels torg kl.14.00-15.30. Vi som kommer att tala är: Nyamko Sabuni, Integrations- och jämställdhetsminister, (fp), Mona Sahlin (s), Alex Fridunger, RFSL Ungdom, Linda Elstad, Sveriges Förenade Gaystudenter, Tasso Stafilidis, RFSL och Anas Sobieh, Jerusalem Open House.

Jag tänker på situationen för många hbt-personer ute i världen och det helvete de tvingas leva i de totalitära stater som förbjuder homosexualitet och även straffar homosexuella med döden. Men jag vill också dra de paralleller till utvecklingen i Europa och här hemma i Sverige.

Det är kanske inte svårt att föreställa sig den rädsla och den skräck som homosexuella i Iran känner då de avslöjas av moralpolisen. Men att det finns många människor i Sverige som också upplever en stark rädsla för att vara öppna med sin sexuella läggning och oftast tvingas leva dubbelliv förvånar kanske desto mer. Detta är dessvärre en verklighet för många i Sverige år 2007.

Därför är det viktigt att arbeta internationellt mot homofobi och mot de kränkningar och övergrepp som hbt-personer världen över utsätts för. Samtidigt kan vi aldrig sätta oss till ro här hemma i Sverige så länge människor upplever sin vardag som ett helvete och riskerar att utsättas för brott på grund av sin sexuella läggning.

IDAHO ägde rum första gången 17 maj 2005, på dagen 15 år efter att Världshälsoorganisationen (WHO) tog bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar.

Här kan du se hela programmet för IDAHO-dagen i Stockholm. 

Biograf Panora samarbetar med Lund Gay and Lesbian Filmfestival och visar queerfilm den 11-17 maj 2007. Så här skriver Panora på sin webbsida om filmen och det efterföljande samtalet:

Loving Annabelle (USA 2006, 76 min) är den kontroveriella berättelsen om en lärare på en katolsk internatskola, Simone Bradley (Diane Gaidry), som har en affär med sin kvinnliga student Annabelle (Erin Kelly).

Simone är skolans unga och prisade poesilärare som på skolan funnit en trygg miljö och samtidigt en tillflyktsort för känslor hon inte vill konfronteras med. Annabelle är en karismatisk och smart ny student som snabbt drar uppmärksamhet till sig genom sitt rebelliska uppträdande.

Rädd för att Annabelle ska utöva dåligt inflytande på de andra studenterna bestämmer skolan rektor att Simone ska hålla ett öga på Annabelle. Simone förstår snart att den verkliga utmaningen inte är att hålla Annabelle i schack utan den starka attraktion som växer fram mellan dem…

Annabelle uppvaktar sin lärare och väcker därmed till liv en passion inom Simone som snart måste fatta ett beslut som kan avgöra hela hennes liv. Loving Annabelle är inspirerad av den tyska klassikern ”Mädschen in Uniform” (1931).

Mer om filmen på www.lovingannabelle.com

Samtal: Efter filmen Loving Annabelle kommer en paneldebatt att hållas. Berättelser från den egna garderoben, men även en diskussion kring själva begreppet ”komma ut” kommer att föras. Olika frågeställningar kommer att diskuteras. Är det viktigt att komma ut? Att komma ut, men hur kommer man in? Är det upp till den enskilde att komma ut, eller är det ok att ”outa” någon? På vilket sätt kan vi alla bidra till att det blir lättare att komma ut? I panlen finns Thomas Risvall, Ordf RFSL Malmö, Sara Lund/Claes Schmidt, marknadschef på Slagthuset, föreläsare och stå-upp-artist, Matilda Sjödell, ägare till Café Banjo Malmös heterovänliga café. Moderator: Tasso Stafilidis, skådespelare, författare och f.d. riksdagsledamot, samt initiativtagare till riksdagens HBT-grupp. Kommer till sommaren ut med boken Mitt brinnande hjärta (se www.normal.se/books_5.htm).

Det har säkert inte gått någon förbi att tvillingarna Kaczynski som idag är president respektive premiärminister i Polen byggt upp delar av sin politiska retorik genom kränkande påhopp mot bland annat homosexuella. Deras homofobiska inställning har försvårat för många hbt-personer i Polen. För några månader sedan uttalade dessutom den polske utbildningsministern att lärare som är homosexuella inte ska få arbeta i de polska skolorna.

Jag förvånas inte av att tvillingarna som nu styr Polen har en uppfattning om homosexuella och homosexualitet som moderna europeiska ledare förpassat till historiens soptipp, samma eländiga människoförakt går att beskåda i många andra europeiska länder. Ett av dessa är Grekland, som i jämförelse med Sverige ligger efter fyrtio år i utvecklingen vad gäller mänskliga rättigheter i allmänhet och hbt-rättigheter i synnerhet. Fortfarande existerar ingen sexualkunskapsundervisning i de grekiska skolorna och homosexualitet får överhuvudtaget inte omnämnas. Så är det ”hemma” i vackra Grekland som är ett gammalt EU-land men det är allt för många av de nya medlemsländerna som delar Greklands och Polens inställning till homosexualitet. Så frågan blir: Vad gör EU?

Är det något som EU har befogenhet att göra så är det att agera mot sina egna medlemsländer då dessa bryter mot de grundläggande kriterierna för medlemskap i unionen, reglerna om antidiskriminering och skydd för EU-invånarnas mänskliga rättigheter. Varför görs inget? Varför är EU-kommissionen så släpphänt och passiv när det just handlar om hbt-personers mänskliga rättigheter? I konkurrensfrågor och eller implementering av direktiv är kommissionen snabb att dra medlemsländerna inför domstol men när det gäller livssituationen för flator och bögar verkar detta vara ointressant eftersom ingenting görs. Sverige borde givetvis driva frågan på ministermötena och även göra en anmälan till kommissionen men konkreta svenska åtgärder lyser också med sin frånvaro. Den svenska regeringen borde såklart driva frågan om sanktioner mot de EU-länder som bryter mot antidiskrimineringsklausulen och kränker sina medborgares mänskliga fri- och rättigheter.

Jag jublar förståss över Europadomstolens fällande utslag som på ett tydligt sätt tar avstånd från Lech Kaczynskis agerande men jag ser också domslutet som ett bevis för att konventionen om de mänskliga rättigheterna är ett levande dokument som ska tolkas utifrån sin tid och inte utifrån hur sakernas tillstånd när konventionen skrevs för över femtio år sedan. Detta bevisas genom att domstolen utifrån konventionstexten kommer fram till att det är ”viktigt att staten skyddar de demokratiska rättigheterna för medborgare som har impopulära åsikter eller tillhör minoriteter, eftersom de är extra utsatta.” En formulering som syftar till kravet på skydd för homosexuellas rättigheter.

Detta gör mig helt övertygad om att Högsta domstolens friande av Åke Green är ett brott mot människorättskonventionen. HD argumenterade att Green enligt svensk lag borde fällas men friade honom med hänvisning till att Europadomstolen skulle fria Green vid ett överklagande. HD gjorde sin bedömning med utgångspunkt på att konventionen tillåter kränkningar av homosexuella med hänvisning till tidigare avgöranden som i Greenfallet var helt irrelevanta och såg konventionstexten statisk. Jag tycker det är hög tid för riksåklagaren att klaga på HD:s beslut till Europadomstolen. Greendomen måste få prövas av Europadomstolen!

Pastor Green och tvillingarna Kaczynski sitter i samma läckande båt…

Europadomstolen för mänskliga rättigheter grundades av Europarådets medlemsstater 1959 för att behandla brott mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter från 1950.

Jag blev inte det minsta förvånad när SST, Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund, härom veckan slog larm om att de inte vet vilka kriterier de ska använda och vad som menas med att främja det svenska samhällets grundvärderingar. Men jag vill heller inte sticka under stolen med att jag känner en stor besvikelse över att ingen i regeringen vågar ta i frågan på allvar och se till att lagen efterföljs. Om trossamfundet inte lever upp till kraven ska det helt enkelt inte utgå något ekonomiskt stöd.

Det är inte bara sorgligt när till exempel svenska missionskyrkan vägrar låta bögar och lesbiska bli pastorer, utan riktigt skrämmande. Detta gäller även vissa samfund som lever kvar i en föråldrad tro på att kvinnor inte kan vara pastorer eller präster. Det kan aldrig vara förenligt med värdegrunden i samhället att konsekvent motarbeta varje försök att stärka jämställdheten eller jämlikheten. Religionen måste i detta avseende helt enkelt gå hand i hand med samhällsutvecklingen. Det finns alltså inget egenvärde för ett trossamfund att envist fortsätta att hävda att moralistiska ideal som t.ex. fördömer homosexualitet och förvisar kvinnan till hemmet alltjämt passar in i vårt samhälle. Jag är övertygad om att för den som är troende är religionen så mycket mer än så.

Religionsfriheten får dock aldrig bli en ursäkt för att acceptera vilka kränkningar som helst. Också på den punkten har vi en lag som är tydlig. Tyvärr har Högsta domstolen mer eller mindre ogiltigförklarat hetslagstiftningen i och med Åke Green-domen. Det dröjde inte länge innan vi kunde se konsekvenserna. Senast friades några nazister som spridit hatpropaganda mot homosexuella av Göta Hovrätt som hänvisade till Green-fallet. Nu försöker Leif Liljeström göra en ”pastor-Green” genom att först hetsa mot homosexuella på sin hemsida och sedan hävda att han gjort det i en predikosituation. Även om homofoba nätpredikanter och andra stollar som anser sig ha rätt att kränka sina medmänniskor i offentligheten är i minoritet bland trossamfundens medlemmar har samfunden ett ansvar som de inte kan smita ifrån.

Det handlar om att klargöra att det inte är okej att kränka en människa på grund av hennes eller hans sexuella läggning eller könsidentitet. Och det är en klar kränkning när svenska missionskyrkan inte tillåter bög- eller flatpastorer. Missionskyrkan har brutit mot lagen och anslagen borde dras in med omedelbar verkan!  Det räcker inte att som förra kulturministern i en riksdagsdebatt, med mig, för några år sedan hävda att man ”avser att inleda en dialog” med missionskyrkan. Nu har de haft fyra år på sig att göra något åt saken utan att något har hänt. Skulle ett trossamfund som inte tillåter svarta att bli pastorer också ha rätt till anslag? Nej, och det visar ju att vi har kommit en bra bit på väg mot ett jämlikt samhälle. Men en kvinna som dessutom är lesbisk är det alltså okej att diskriminera utan att samfundet riskerar att bli av med sitt bidrag.

Människovärdet får inte förminskas och begränsas till att handla om religionsfrihet. Barns, kvinnors och mäns värdighet kan aldrig förhandlas bort med hänvisningar till religionsfriheten. Yttrandefrihet och demokrati är en förutsättning för religionsfriheten och då kan aldrig kränkningar av människors värde och värdighet bortförklaras med heliga citat eller trosläror.

Givet är att lika krav ska ställas så länge det handlar om ekonomiskt stöd från samhällets sida. Ett kristet trossamfund som agiterar med islamofobiska förtecken eller ett muslimskt samfund som hetsar mot judar i sann antisemitisk anda ska självfallet aldrig komma ifråga för offentligt stöd. Nu får det äntligen vara ett slut på allt tåtassande runt de nyfundamentalistiska krafterna som höjt sin stämma i trossamfunden. Vi kan inte fortsätta tro att det räcker med att enbart föra dialoger. Om trossamfunden vill få del av statliga offentliga anslag måste de verka för icke-diskriminering och jämlikhet. Annars blir det svårt att ta regeringens arbete för jämställdhet och jämlikhet på allvar och det kristna kärleksbudskapet kommer att eka i sin tomhet.

Tasso Stafilidis, riksdagsledamot (v) i riksdagens lagutskott och kulturutskott