1 Innehållsförteckning

Innehållsförteckning……………………………………………………………………………………………….

Förslag till riksdagsbeslut………………………………………………………………………………………2

Riksdagens HBT-grupp………………………………………………………………………………………..6

Våra utgångspunkter…………………………………………………………………………………………….6

Transpersoner som begrepp………………………………………………………………………………….7

Grundlagen…………………………………………………………………………………………………………7

Brottsbalken……………………………………………………………………………………………………….8

Polis och rättsväsendet…………………………………………………………………………………………9

Transpersoners rätt till skydd………………………………………………………………………………..10

Fastställande av könstillhörighet…………………………………………………………………………….10

Partnerskap………………………………………………………………………………………………………11

Anknytningskraven……………………………………………………………………………………………..11

Ambassader………………………………………………………………………………………………………11

De religiösa samfunden…………………………………………………………………………………………12

Terminologin………………………………………………………………………………………………………12

Sambolagen……………………………………………………………………………………………………….12

HBT-familjen……………………………………………………………………………………………………..13

Adoption och vårdnadshavare……………………………………………………………………………….13

Insemination……………………………………………………………………………………………………….14

Transsexuella tvingas till skilsmässa…………………………………………………………………………14

Samhällets kunskapsbrist……………………………………………………………………………………..15

Hälso- och sjukvården…………………………………………………………………………………….. …15

Utbildningsväsendet…………………………………………………………………………………………….16

Sex- och samlevnadsundervisning…………………………………………………………………………..16

Läromedel…………………………………………………………………………………………………………17

Skydd för värnpliktiga, skolpliktiga och vuxenstuderande……………………………………………17

Statens Folkhälsoinstitut……………………………………………………………………………………….18

Smittskydd och lagen om bastuklubbar……………………………………………………………………18

Kulturfrågor……………………………………………………………………………………………………….18

Nationell undersökning och utredningar…………………………………………………………………..19

Internationell solidaritet………………………………………………………………………………………..20

2 Förslag till riksdagsbeslut

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om att sexuell läggning skall omfattas av regeringsformens första kapitel om statsskickets grunder.

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning skall omfattas av regeringsformens 2:15.

3.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av TF:s bestämmelse 7:4 p. 11 om hets mot folkgrupp.

4.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av tillämpningen av BrB:s bestämmelse om försvårande omständighet, BrB 29:2 p. 7.

5.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av BrB:s bestämmelse om försvårande omständighet, BrB 29:2 p. 7.

6.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av BrB 16:9 som rör olaga diskriminering.

7.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av BrB 5:3 p.4 som rör ärekränkning.

8.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av BrB 16:8 som rör hets mot folkgrupp.

9.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta speciella utredare i HBT-frågor hos polisen för att polisen skall kunna bemöta brott som har homofobisk eller liknande karaktär.

10.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett samarbete mellan HBT-organisationer och polisen för att bättre förebygga brott med homofobisk karaktär.

11.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de som verkar inom rättsväsendet har kompetens i HBT-frågor.

12.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att HomOL även ska vara tillämplig på transpersoner.

13.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Europaparlamentets ”Recommendation 1117 (1989) On the condition of transsexuals” och ”Resolution on discrimination against transsexuals”, liksom EG-domstolens dom i mål C-13/94, skall införlivas i svensk lagstiftning.

14.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en statlig utredning om könsbytesprocessen för transsexuella för att revidera lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119).

15.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa anknytningsvillkoren i lagen om registrerat partnerskap.

16.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ambassader skall ha möjlighet att förrätta partnerskap.

17.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lagändring för att möjliggöra så att trossamfund kan få rätt att förrätta partnerskap.

18.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra terminologin i lagen om registrerat partnerskap.

19.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en könsneutral sambolagstifning som likställer samkönade och olikkönade samboförhållanden.

20.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa skall vara utgångspunkten vid adoption – inte föräldrarnas sexuella läggning.

21.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa ska vara utgångspunkten vid insemination – inte föräldrarnas sexuella läggning och därmed ge lesbiska kvinnor rätt till insemination inom sjukvården.

22.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa skall vara utgångspunkten vid styvbarnsadoption – inte föräldrarnas sexuella läggning.

23.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa ska vara utgångspunkten vid utseende av särskilt förordnad vårdnadshavare – inte föräldrarnas sexuella läggning.

24.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa skall vara utgångspunkten vid vårdnadsfrågor – inte föräldrarnas sexuella läggning.

25.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa ska vara utgångspunkten vid insemination – inte föräldrarnas sexuella läggning.

26.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genomföra en lagändring i ÄktB:s bestämmelse om äktenskapets ingående så att gifta transsexuella personer inte skall tvingas till skilsmässa för att få ändrad könstillhörighet, se ÄktB 1:1.

27.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphäva 3 § i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, så att gifta transsexuella personer inte skall tvingas till skilsmässa för att få ändrad könstillhörighet.

28.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de som verkar inom socialtjänsten har kompetens i HBT-frågor.

29.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de som verkar vid myndigheter har bättre kompetens i HBT-frågor.

30.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de som verkar inom hälso- och sjukvården har kompetens i HBT-frågor.

31.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de som verkar inom hälso- och sjukvården bättre skall kunna tillgodose HBT-personers specifika behov hälso- och sjukvård.

32.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de som verkar inom utbildningsväsendet har kompetens i HBT-frågor.

33.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den kommunala grund- och gymnasieskolan och de fristående skolornas sex- och samlevnadsundervisning bör förbättras och vara obligatorisk.

34.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att läromedel inte får förmedla en fördomsfull syn på HBT-personer.

35.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sex- och samlevnadsundervisning skall vara obligatorisk för de som studerar på Lärarhögskolan.

36.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de som verkar inom försvarsmakten har kompetens i HBT-frågor.

37.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att HomOL:s bestämmelser om diskriminering på grund av sexuell läggning i arbetslivet även skall vara tillämpliga för de som är värnpliktiga och skolpliktiga samt vuxenstuderande.

38.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Statens Folkhälsoinstituts så kallade ”homosexuppdrag” bör utvidgas till att även omfatta bisexuella och transpersoner, ett HBT-uppdrag.

39.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att HBT-uppdraget vid Statens Folkhälsoinstitut skall vara övergripande med nationellt ansvar för forskning, utvärdering och kunskapsspridning.

40.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att prioritera statliga kulturanslag till de kulturaktiviteter som syftar till att påverka attityder till och motverka fördomar mot HBT-personer.

41.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa den så kallade bastuklubbslagen.

42.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en ny smittskyddslag.

43.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning som ur ett brett perspektiv analyserar HBT-personers situation i glesbygden.

44.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en förutsättningslös utredning som belyser homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation i syfte att förbättra dessa gruppers situation i samhället.

45.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge genomföra en nationell undersökning av homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsa och livsvillkor.

46.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i samband med biståndsgivning med berört land bör diskutera HBT-personers grundläggande mänskliga rättigheter i den anda som FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna står för.

47.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella fora skall verka mot diskriminering av homosexuella, bisexuella och transpersoner.

48.  Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändring i Sidas regleringsbrev.

3 Riksdagens HBT-grupp

Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitisk nätverk i Sveriges riksdag som gemensamt lägger förslag om riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homosexuella, bisexuella och transpersoner. Motionen är undertecknad av representanter ur respektive partigrupp för de 50-talet medlemmarna i HBT-gruppen. Vår utgångspunkt är att det i dag råder brister i svensk lagstiftning och praxis. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna som vi här gemensamt har valt att lägga föreslås sådana förändringar som vi anser är av yttersta vikt att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet.

3.1 Våra utgångspunkter

Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering, men även i lagstiftningen

Homosexuella och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar, med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygden. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön. Riksdagen uttalade redan 1973 i utskottsbetänkandet LU 1973:20 att ”en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. I regeringens proposition 1986/87 heter det att ”den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv”. Trots dessa ställningstaganden diskriminerar i synnerhet lagstiftningen homosexuella och bisexuella samt även transpersoner ibland annat lagstiftningen.

4 Transpersoner som begrepp

Samhället måste tillmötesgå människor som har en annan könstillhörighet eller könsidentitet än den som definierats vid födseln. Med denna motion vill vi synliggöra de problem som finns för att kunna åtgärda dem genom en anpassad och förändrad lagstiftning. Begreppet transpersoner är ett samlingsnamn och inget identitetsbegrepp. Det handlar om människor vars livssituation och identitet kan skilja sig radikal från varandra. Det handlar om en persons biologiska kön eller en persons egen definition av sin egen könstillhörighet. Förutom kvinnor och män avses alltså transsexuella, transvestiter, transgenderister och andra som på något sätt själva definierar sin könstillhörighet som någon annan än den som tillskrivits dem på biologiska grunder. I egenskap av riksdagsledamöter vill vi medverka till att belysa och synliggöra situationen för människor med olika sexuell läggning och könsidentitet. Därför vill vi ifrågasätta den rådande heterosexuella normen. Vår strävan är att nå dit där lagstiftningen inte diskriminerar och särskiljer. Så länge en människa inte skadar andra människor eller inskränker på en annan människas frihet, måste hon eller han ha rätt att själv välja hur hon eller han vill leva sitt liv samt möta respekt för detta. (Se vidare under rubriken Transpersoners rätt till skydd)

5 Grundlagen

En grundläggande mänsklig rättighet är att inte utsättas för diskriminerande lagstiftning på grund av sin sexuella läggning eller könstillhörighet. De facto finns det många exempel på diskriminerande lagstiftning, se SOU 1999:104. Därför vill vi att regeringsformens portalparagraf bör ange vilka otillåtna grunder för diskriminering eller omotiverad särbehandling i samhället som är oacceptabla. Vi anser således att sexuell läggning ska omfattas av regeringsformens första kapitel vilket ges regeringen tillkänna. Vidare är det angeläget att införa ett skydd mot att riksdagen kan anta lagar som diskriminerar HBT-personer.

I tryckfrihetsförordningens 7 kap. behandlas brott mot tryckfrihet. I punkt 11 konstateras att hets mot folkgrupp i tryckt skrift är straffbart. Vi vill att denna bestämmelse även ska ta hänsyn till att HBT-personer kan bli föremål för denna form av hets. Sammanfattningsvis anser vi att riskdagen ger regeringen i uppdrag att återkomma med förslag som innebär en ändring av RF1:2, RF 2:15 och TF 7: 4 p. 11. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

6 Brottsbalken

Homosexuella, bisexuella och transpersoner är en grupp som ofta utsätts för olika typer av förtryck, våld och diskriminering i samhället. Det finns flera undersökningar, både nationella och internationella som visar på giltigheten i detta påstående. För gruppen transpersoner finns det oss veterligen inga motsvarande undersökningar gjorda. Men samtal med till exempel RFSL:s Brottsoferjour indikerar att utsattheten är minst lika stor för denna grupp som för homo- och bisexuella. Tidigare undersökningar har även visat att det riktade våldet gentemot homosexuella ofta handlar om deras sätt att klä sig och att deras beteende uppfattats som könsöverskridande. Då transpersoner på ett tydligare sätt ofta skiljer sig från den normativa könsrollen drabbas de troligen lika ofta som homosexuella och bisexuella.

Samma mörkerkrafter som angriper invandrare angriper ofta homosexuella, bisexuella, transsexuella och transvestiter. Under de senaste åren har nynazister mördat fler homosexuella än invandrare. HBT-personer mördas på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet på samma sätt som invandrare mördas på grund av sitt etniska ursprung. Sedan 1994 är det enligt BrB 29:2 p.7 en försvårande omständighet att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Så som lagrummet idag är utformat omfattas inte bisexuella och transpersoner, vilket vi anser är olyckligt. Därför anser vi att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av BrB 29:2 p. 7. Vidare vill vi framhålla att det är oklart om denna bestämmelse fått någon betydelse vid bedömningen av straffvärdet för brott med homofobiska eller liknande motiv. I flera rättsfall där det klarlagts att brottet haft ideologiska motiv, har straffskärpning ändå inte gjorts. Vi förutsätter därför att regeringen tar initiativ till en översyn om orsaken till att straffskärpning används i så ringa omfattning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

När det gäller frågan om olaga diskriminering finns det idag ett skydd som förbjuder näringsidkare att diskriminera någon på grund av dennes homosexualitet, BrB 16:9. Således ges inget rättsligt skydd till personer som är bisexuella eller transpersoner. I praktiken innebär det att det är möjligt för näringsidkare att diskriminera personer som är bisexuella och transpersoner. Därför anser vi att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att lagrummet även omfattar sexuell läggning och könsidentitet.  Motsvarande ändring bör även göras i BrB 5:3 p. 4. som rör ärekränkning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening. Vi anser även att brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp ska utvidgas till att omfatta sexuell läggning och könsidentitet, BrB 16:8. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Det är oacceptabelt att hot, våld och diskriminering mot homosexuella, bisexuella och transpersoner skall behöva vara vardagliga företeelser i Sverige. Som riksdagsledamöter anser vi att FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, där alla människors lika värde och likhet inför lagen betonas, efterlevs. Sammantaget finns således ett grundläggande behov av rättsliga förändringar för att motverka förtryck, våld och diskriminering.

7 Polis och rättsväsendet

Polisen är en yrkesgrupp som är mycket viktig i när det gäller att motverka brott mot HBT-personer. Lika viktigt är att polisen på ett adekvat sätt tar Också vad gäller att på ett adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp samt genomföra utredningar av brott som begåtts på grund av en persons sexuella läggning eller könsidentitet är polisens insatser av ovärderligt slag. För att bli bättre på detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete med HBT-organisationer samt även allmänt stärka sin HBT-kompetens. En annan åtgärd skulle kunna vara att poliskåren utbildar speciella utredare då det gäller HBT- frågor. Även rättsväsende i form av domare, åklagare, med flera, behöver förstärkt kompetens i HBT-frågor. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin menig.

8 Transpersoners rätt till skydd

Transpersoner har ett svagt rättsligt skydd. Gruppen är som tidigare nämnts utsatt och vi ser det som ytterst nödvändigt att ett rättsligt skydd införs för denna grupp. Det är dock av yttersta vikt att konstatera (se under tidigare rubrik Transpersoner som begrepp) att uttrycket transpersoner enbart är ett samlingsbegrepp och ingen identitet i sig, då situation för den enskilda individen kan skilja sig radikalt från en annan individ.

Idag har gruppen transsexuella, enligt uppgift från Jämställdhetsombudsmannen, JämO, skydd i arbetslivet mot diskriminering. Då transsexualism handlar om könsidentitet faller de därmed under JämO:s ansvarsområde. Transvestiter och andra transpersoner faller däremot utanför JämO, då det enbart är könsbytare med nytt juridiskt kön. Vi vill framhålla att sexuell läggning och könsidentitet är i sig olika begrepp. Inte desto mindre anser vi motionärer att begreppen är närliggande och att det ofta lekmannamässigt görs sammanblandningar mellan dem. Ett sätt att motverka denna sammanblandning och att verka i enlighet med vår inställning är att införliva transpersoner i lagen om diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, HomOL. Det är enligt vår mening mer lämpligt att frågor om diskriminering i arbetslivet vad gäller transpersoner behandlas av samma myndighet, Ombudsmannen mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, HomO.

Vi anser också att svensk lagstiftning snarast bör anpassas så att den på alla punkter omfattar det skydd för transsexuella som uttalas i Europaparlamentets ”Recommendation 1117 (1989) On the condition of transsexuals” och ”Resolution on discrimination against transsexuals”. Här ingår bland annat ett tydligt lagstadgat förbud mot diskriminering i arbetslivet. Vi vill i sammanhanget även påminna om EG-domstolens dom i mål C-13/94 om uppsägning av en transsexuell person. Domstolen konstaterade i målet att uppsägning av en transsexuell på grund av dennes könsbyte strider mot förbudet mot könsdiskriminering i unionens likabehandlingsdirektiv. Vi anser sammanfattningsvis att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att såväl rekommendationens som domen införlivas i svensk lagstiftning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening

8.1 Fastställande av könstillhörighet

Lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (1972:119) har funnits i knappt 30 år. Inga märkbara förändringar har gjorts i den. Transsexuella som önskar genomgå könsbyte ställs ofta inför svåra dilemman i samband med könsbytet, ibland på grund av denna lags utformning. Därför skulle en översyn av gällande lagstiftning vid könsbyte vara av godo. Regeringen bör ges tillkänna om att en förutsättningslös utredning om transpersoners situation med särskild inriktning på könsbytesprocessen för transsexuella. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

9 Partnerskap

Sedan 1995 är det varit möjligt för samkönade par att ingå registrerat partnerskap i Sverige. Lagen om homosexuella sambor har funnits sedan 1988. Registrerat partnerskap ger med vissa undantag samma rättigheter och skyldigheter som ett äktenskap mellan två personer av olika kön. De angivna undantagen är bland annat möjligheten att ansöka om gemensam adoption och gemensam vårdnad, att få samhällets hjälp vid insemination samt de internationella rättsverkningarna. Det har tidigare funnits skarpa krav på anknytning och medborgarskap för att ingå partnerskap. En uppmjukning av villkoren har skett sedan lagen infördes för första gången och regeringen har lovat att återkomma för att se på möjligheterna om att samma regler ska gälla för partnerskap som för äktenskap (Prop. 1999/2000:77 ). Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

9.1 Anknytningskraven

Vi anser att de rättsliga skillnaderna mellan äktenskap och partnerskap är osakliga.

Vi är kritiska till att utländska homo- och bisexuella medborgare inte kan ingå partnerskap i Sverige på samma sätt som andra länders heterosexuella medborgare kan ingå äktenskap här. Vi anser att det inte finns några hållbara skäl till att fortsätta diskriminera samkönade par vad gäller vilka som skall tillåtas ingå registrerat partnerskap i Sverige. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett nytt lagförslag där anknytningsvillkoren helt tas bort.

9.2 Ambassader

Vi anser att i fråga  om samkönade pars möjlighet att ingå partnerskap på svenska ambassader utomlands är det vår intention att samkönade par bör ges den möjligheten . Som det ser ut idag är det orimligt att samkönade par skall vara fråntagna rätten ett exempelvis ingå partnerskap i Bryssel. Det borde vara en självklarhet att de ambassader som förrättar borgerliga vigslar även skall kunna förrätta partnerskap. Egentligen föreligger inget lagligt hinder utan det är regeringen som måste förordna ambassaderna för att möjliggöra för homosexuella att kunna ingå partnerskap på en ambassad på samma sätt som heterosexuella ingår äktenskap på svenska ambassader utomlands. Detta bör riksdagen  tillkännage regeringen som sin mening.

9.3 De religiösa samfunden

Den lagstiftning som vi har idag tillåter inte att samfund kan erhålla rätt att förrätta registrerat partnerskap. Vid frågan om äktenskap har vissa trossamfund erhållit rätt från kammarkollegiet att förrätta juridiskt giltiga vigslar. I den lagstiftningen som nu råder finns inte denna möjlighet för trossamfund när det gäller partnerskap. Staten omöjliggör

med andra ord för de trossamfund som så önskar att erhålla den möjligheten. Denna nuvarande ordning bör ändras så trossamfund får möjlighet att om de så önskar få förrätta partnerskap. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

9.4 Terminologin

I äktenskapsbalken används begreppet ”äktenskapets ingående” samt att vigselförrättaren förklarar dem som ingått äktenskapet för ”makar”. Ur en juridisk synvinkel är även äktenskapets ingående en registrering. I lagen om registrerat partnerskap framgår det att ”två personer av samma kön kan låta registrera sitt partnerskap” samt att ”parterna förklaras för registrerade partners.” Vi anser att äktenskapsbalken och lagen om registrerat partnerskap borde harmonisera mera med varandra. Det finns föga anledning att kalla ingåendet av ett partnerskap för något så oromantiskt som registrering. Vi anser att lagen om registrerat partnerskap bör anta namnet partnerskapslagen samt att ordet ”registrera” byts ut mot ”ingå”, så att två personer av samma kön ingår partnerskap samt att personerna förklaras för ”partners” och inte ”registrerade partners”, då själva registreringen är en direkt innebörd av både äktenskapet och partnerskapet. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

10 Sambolagen

De två sambolagstiftningar som finns idag bör slås samman till en. På det sättet skulle alla, oavsett sexuell läggning, få samma rättigheter och skyldigheter. Ett sådant förfarande ligger även i linje med betänkandet från samboendekommittén (SOU 1999:104), som i sitt förslag även presenterade en konkret lagstiftningsmodell. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

11 HBT-familjen

Många homosexuella, bisexuella samt transpersoner har barn. I många fall kommer barnen från tidigare olikkönade relationer, men det blir allt vanligare att barn tillkommer i samkönade relationer genom insemination eller på andra sätt. Det finns  ingen forskning som visar på att barn som växer upp i samkönade relationer skulle lida någon skada av det. Tvärtom finns det tre decenniers forskning som visar att föräldrarnas sexuella läggning inte på något sätt påverkar barnen i negativ riktning. Under året presenterade Kommittén om barn i homosexuella familjer sitt arbete i betänkandet ”Barn i homosexuella familjer” (SOU 2001:10) med förslag till ändringar av rådande lagstiftning. Betänkandet tog bland annat upp frågan om samkönade pars möjlighet att bli prövade som adoptivföräldrar.

11.1 Adoption och vårdnadshavare

Som lagstiftningen ser ut idag är det bara olikkönade par och ensamstående som har möjlighet att bli prövade som adoptivföräldrar. Samkönade par är således undantagna möjligheten att bli prövade på grund av att de har en sexuell läggning som skiljer sig från den i samhället rådande normen. Eftersom det inte finns några sakliga belägg för att den sexuella läggningen hos föräldrarna skulle påverka barnen i negativ riktning, finner vi det anmärkningsvärt att behålla den nuvarande lagstiftningen. När man gör en bedömning av blivande adoptivföräldrars förmåga att ta hand om ett barn, skall man istället för föräldrarnas sexuella läggning, se till vad som är  bäst för just det enskilda barnet. Att utgå från den sexuella läggningen vid bedömningen av pars möjligheter eller förmåga att ta hand om ett barn är inte rimligt. Vi anser därmed att alla par som har ingått äktenskap eller registrerat partnerskap skall ha rätt att gemensamt bli prövade som adoptivföräldrar. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

Sedan 1999 är det tillåtet i Danmark med så kallad närståendeadoption eller styvbarnsadoption för samkönade par. Det innebär att en person har möjlighet att adoptera sin partnerns barn. Motsvarande lagstiftning infördes i Island 2000 och i Nederländerna 2001. Vi anser att samma förändring bör ske även i Sverige. Även vad gäller att bli utsedd till särskilt förordnad vårdnadshavare bör en förändring ske så att samkönade par kan utses till vårdnadshavare gemensamt. I övrigt ska utgångspunkten vid vårdnadsfrågor vara barnets bästa och inte föräldrarnas sexuella läggning. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

11.2 Insemination

Idag är det inte möjligt för lesbiska kvinnor att få ta del av möjligheten att bli inseminerade på sjukhus. Detta anser vi vara en orimlighet. På grund av avsaknaden att få inseminera på sjukhus är det inte ovanligt att lesbiska kvinnor åker utomlands för att genomföra en insemination eller att de gör det själva. Därför anser vi att det är mycket angeläget att likställa lagstiftningen för alla och därmed skapa möjlighet att under tryggast tänkbara former genomföra insemination. Det ska inte vara så som idag då enbart heterosexuella kvinnor ges den möjligheten inom sjukvården och då de lesbiska kvinnorna diskrimineras. Detsamma gäller frågan om övrig insemination eller assisterad befruktning inom sjukvården. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

11.3 Transsexuella tvingas till skilsmässa

En situation då två personer av samma kön faktiskt kan inneha delat föräldraskap och gemensam vårdnad om ett barn är om den ena föräldern byter kön. Däremot tillåter inte lagstiftningen att en gift person ansöker om könsbyte, eftersom två personer av samma kön inte får ingå äktenskap. Lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall kräver att transsexuella tvingas till skilsmässa mot sin vilja för att det efterlängtade könsbytet skall kunna genomföras. I 3 § stadgas att fastställelse av könstillhörighet ”får meddelas endast för ogift svensk medborgare”. Paragrafen har sin grund i äktenskapsbalkens inledande bestämmelse (ÄktB 1:1) som konstaterar att  äktenskap ingås mellan en kvinna och en man.. En gift transsexuell person som vill ändra sitt biologiska kön måste således skilja sig från sin make eller maka, med allt vad detta innebär i form av bodelning och övriga juridiska konsekvenser. Det finns exempel på familjer där makarna efter 20-25 års äktenskap tvingats ta ut skilsmässa för att en av makarna skall få den medicinska hjälp han eller hon har laglig rätt till. De gifta par som vill fortsätta att leva i sitt äktenskap måste alltså först genomgå skilsmässa och sedan ingå registrerat partnerskap. Att lagar på detta sätt tvingar transsexuella till familjesplittring är både onödigt och inhumant. Därför vill vi att riksdagen ska ge regeringen i uppdraga att genomföra en förändring i såväl äktenskapsbalken  ÄktB 1:1 som i lagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall så att §3 utgår. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

12 Samhällets kunskapsbrist

Det finns allvarliga kunskapsbrister inom exempelvis hälso- och sjukvården, utbildningsväsendet, rättsväsendet och  poliskåren samt socialtjänsten. Därför finns det mycket att göra för att de som har viktiga funktioner i samhället och som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med HBT-personer har kompetens i HBT-frågor.

Socialtjänsten bygger idag på en heterosexuell norm, som vi vill ifrågasätta. Därför bör det ställas högre krav på vilken kunskap som socialtjänsten bygger sin verksamhet och fattar sina beslut på. Vi vill som exempel nämna att många som verkar inom familjerätten utesluter den homosexuella familjen i dagens praxis kring adoptioner. Riksdagen bör med bakgrund av det anförda ge regeringen i uppdrag att se till att de som verkar inom socialtjänsten har HBT -kompetens. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Men samhällets HBT-kunskaper är bristfälliga på flera olika områden och det borde därför vara en självklarhet att regeringen verkar för att personal vid myndigheter får bättre kunskaper i HBT-frågor. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

12.1 Hälso- och sjukvården

I sjukvården vet vi att lesbiska och bisexuella kvinnor har ett annorlunda behov än heterosexuella kvinnor. Vi vet även att många som är lesbiska och bisexuella kvinnor väljer att inte gå till läkaren då de tidigare har bemötts med skepsis och fördomar. En viktig mänsklig rättighet är att hälso- och sjukvården bemöter och respekterar dem som uppsöker vård. Hur homosexuella, bisexuella och transpersoner blir bemötta av myndigheter beror mycket på den kunskap som den enskilde anställde har på respektive myndighet. Det räcker med att se hur olika myndigheters blanketter är utformade för att inse att kunskaper ofta saknas eller är bristfälliga. I de flesta fall utgår man från att alla som besöker myndigheten är heterosexuella. Om det kommer någon som har en annorlunda sexuell läggning blir det problem då den personen inte passar in i den rådande heterosexuella normen. Vi anser därför att det är orimligt att personer som är homosexuella, bisexuella eller transpersoner skall behövas utsättas för den här typen av bemötande. Därför anser vi att riksdagen bör tillkännage för regeringen om att återkomma med förslag som innebär att de som verkar inom hälso- och sjukvården har kompetens i HBT-frågor och även att hälso- och sjukvården bättre ska kunna tillgodose HBT-personers specifika behov.

12.2 Utbildningsväsendet

Sverige införde på ett tidigt stadium sex- och samlevnadsundervisning i grundskolan och på gymnasiet. I tidigare undersökningar har det konstaterats att information och kunskapsspridning om homo- och bisexualitet är bristfälliga i grundskolan och i gymnasiet och på de högre utbildningarna. Såväl Skolverket som Högskoleverket bör få i uppdrag att lägga upp en plan för hur undervisningen skall förbättras. Inom skolan borde information om homo- och bisexualitet, samt även könsöverskridande, vara en naturlig del inom samtliga ämnen. På universitet och högskolor  vill vi framför allt hävda att i utbildningen för lärare, socionomer, läkare, präster, psykologer och, som redan tidigare nämnts, poliser och jurister, måste kunskapen om homo- och bisexualitet och transfrågor få en mer framträdande plats. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

12.2.1 Sex- och samlevnadsundervisning

Sverige varit ett föregångsland när det gäller sex- och samlevnadsundervisningen. Tyvärr har inte ämnet fått särskilt mycket uppmärksamhet och kraven på undervisningen är idag tämligen lågt ställda. Det är långt ifrån alla elever som får en fullgod sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Det händer ofta att man inte tar upp frågor som rör HBT överhuvudtaget.

Organisationer som RFSU och RFSL har ofta informatörer som når ut till ett stort antal skolor i landet. Vi anser att det är orimligt att elevens möjlighet att få saklig information om HBT-frågor skall vara beroende av om det finns frivilligorganisationer i närheten av skolan eller inte. I den nya läroplanen för grundskolan är frågor som berör sex och samlevnad invävda i flera ämnen. Kursplanens texter är däremot mycket otydliga i vilka krav som finns på vad eleven skall uppnå i samlevnadskunskapen. Att skolan skall upplysa om homosexualitet och bisexualitet har helt strukits. Vi finner det orimligt att det kravet inte längre finns kvar. Skolan måste ha som sitt ansvar att varje elev efter genomgången skolgång, oavsett om det är en kommunal skola eller en friskola, ha utvecklat sin förmåga till att reflektera över frågor som sexualitet, könsidentitet och samlevnad. Vi anser således att grundskolan och gymnasiet, oavsett om skolorna drivs i kommunal eller drivs i fristående regi, bör förbättra sin sex- och samlevnadsundervisning och göra den obligatorisk. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

12.3 Läromedel

Delar av läromedel i undervisningen som rör homosexualitet, bisexualitet och  transpersoner baserar sig på okunskap och fördomar. Det handlar om böcker på såväl grundskole- och gymnasienivå som litteratur vid universitet och högskolor. Vi anser att regeringen bör återkomma med förslag på vilket sätt läromedel kan undvika att uttrycka fördomar och kränkningar av HBT-personer. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

För att vi skall nå fram till ett samhälle där människor inte skall bli diskriminerade på grund av sexuell läggning eller könstillhörighet är det av yttersta vikt att de som leder undervisningen i skolan har goda kunskaper i frågor rörande homo- och bisexualitet samt könsöverskridande. Idag är inte ens de som skall undervisa i frågor rörande sex och samlevnad tvungna att ha läst det själva. Det är något som vi anser vara orimligt. Därför bör Högskoleverket ges i uppdrag att införa sex och samlevnad som ett obligatoriskt ämne för samtliga lärarstuderande. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

13 Skydd för värnpliktiga, skolpliktiga och vuxenstuderande

När det gäller HBT-kompetens förekommer det inom försvarsmakten flera brister. Dels handlar det om direkta kunskapsbrister och dels mycket om den attityd som de stamanställda förmedlar till de värnpliktiga. Här anser vi att regeringen borde ge försvarsmakten i uppgift att utbilda samtliga stamanställda i frågor rörande HBT-personer. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Sedan lagen om diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning kom till finns det numera ett grundskydd för anställda på arbetsmarknaden. Det här grundskyddet omfattar inte värnpliktiga och inte heller omfattar det elever vid grundskolor och gymnasier eller vuxenstuderande. Då det gäller frågan om personer som studerar vid universitet och högskolor finns ett ypperligt förslag från regeringen att även sexuell läggning och könstillhörighet ska omfattas av lagskyddet. Vi menar att regeringen borde få till uppgift att se till att även elever vid grundskolor och gymnasier, vuxenstuderande och värnpliktiga skall omfattas av lagen. Då det gäller värnpliktiga och elever vid grundskolor blir det extra viktigt då de inte kan välja bort sin situation, eftersom det råder värnplikt respektive skolplikt. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

14 Statens Folkhälsoinstitut

Det så kallade ”homosexuppdraget” är ett uppdrag som regeringen gav Socialstyrelsen och som senare överflyttades till dåvarande Folkhälsoinstitutet. I ”homosexuppdraget” ingår att följa utvecklingen av homosexuellas situation, att ansvara övergripande för insatser för homosexuella, att vidta egna och följa andra myndigheters informationsinsatser samt att följa forskningen om homosexualitet och homosexuellas förhållanden. Uppdraget är brett och berör flera frågor utanför den renodling som Statens folkhälsoinstitut genomgick sommaren 2001. Vi anser att uppdraget i sig bör utvidgas till att omfatta även bisexuella och transpersoner, ett HBT-uppdrag samt att det säkerställs att uppdraget inte enbart handlar om hälsofrågor rörande nämnda grupper. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening. Vi anser vidare att detta HBT-uppdraget ska vara övergripande med nationellt ansvar för forskning, utvärdering och kunskapsspridning. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

14.1 Smittskydd och lagen om bastuklubbar

Då hiv-epidemin tog sin början under 1980-talet instiftades den så kallade bastuklubbslagen. Lagen tillkom i ett skede av panik då man försökte förhindra att hiv skulle sprida sig. Enligt erfarna hiv-preventörer på fältet har lagen inte haft någon som helst effekt vad det gäller epidemins framfart. Istället ligger den som ett hinder för att bedriva effektiv hiv-prevention på de arenor som uppträdde istället för de så kallade bastuklubbarna eller gaysaunorna. Därför anser vi att lagen om bastuklubbar bör avskaffas, något som även Smittskyddsutredningen 1998 föreslog i sitt betänkande ”Smittskydd, samhälle och individ” (SOU 1999:51). Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

Sverige måste fortsätta bedriva en aktiv hiv-prevention direkt riktad mot de mest utsatta grupperna, av vilka män som har sex med män är en. I detta arbete är det även av stor vikt att det betänkande som kom 1999 från Smittskyddsutredningen görs till förmål för lagstiftningsarbete och att en ny smittskyddslag införs. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

15 Kulturfrågor

Att de kulturella uttryckssätten har en kraftig betydelse för att påverka attityder och fördomar är ovedersägligt. Vi anser därför att det är av yttersta vikt att kulturaktiviteter erbjuds där homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation uppmärksammas. Vi anser att det är angeläget att de institutioner i samhället vilka har till uppgift att stötta och driva fram kulturfrågor även ser till att prioritera de homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Ett sätt är att verka för att prioritera statliga kulturanslaganslag  till de kulturaktiviteter som syftar till att påverka attityder och motverka fördomar mot HBT-personer. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

16 Nationell undersökning och utredningar

1984 uttalade Nordiska rådet att det förelåg ett behov av en samlad genomgång av homosexuellas livssituation i de nordiska länderna. Ett resultat av detta var den svenska utredningen om homosexuella och samhället (SOU 1984:63), som gav kunskaper vilka låg till grund för ett flertal lagförslag vilka förbättrade homosexuellas situation i samhället. Sedan den utgavs har ett flertal studier om homosexuellas hälsa i förhållande till befolkningen i stort publicerats. Resultaten tyder på att stora skillnader i hälsa föreligger. Särskilt gäller detta i ungdomsgrupperna, där exempelvis självmordsbenägenhet, depressioner och egenvärdering av hälsa visar markanta skillnader mellan homosexuella och den övriga befolkningen. Andra studier visar på överrepresentation av våld eller hot om våld mot homosexuella. Anledningen till att främst den mentala hälsan är sämre hänförs av andra forskare till det kulturella stigma som homosexualitet fortfarande idag innebär i vår kultur.

I Norge har man som resultat av Nordiska rådets uttalande företagit en brett upplagd undersökning som givit ny kunskap om skillnader i hälsa mellan homosexuella och den övriga befolkningen. Den genomfördes av Norsk institutt for forskning om oppvekst, velferd og aldring (NOVA) på uppdrag av det norska barn- och familjedepartementet och publicerades 1999 under namnet ”Levekår og livskvalitet blant lesbiske kvinner og homofile menn”. Undersökningen jämför olika dimensioner av hälsa hos homosexuella med resultat från de nationella norska hälsoundersökningarna. Jämförelsen visar på mycket stora diskrepanser i hälsa; återigen särskilt i ungdomsgruppen. Tiden är mogen att återigen i Sverige inhämta ny kunskap om homosexuellas, och denna gång även bisexuellas och transpersoners, situation. Anledning finns att särskilt belysa hur hälsoläget ser ut. För att få kunskap om detta är det angeläget att företa en liknande undersökning som den norska också i Sverige. Denna undersökning skulle kunna ha som mål att utröna hur homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsa ser ut i relation till den övriga befolkningens, och, i det fall resultatet tyder på skillnader, föreslå möjliga hälsofrämjande åtgärder som är gångbara för att arbeta för ett stärkande av homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsa. Regeringen genomför en nationell undersökning av HBT-personers hälsa och möjliga hälsofrämjande insatser för att stärka denna. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

Regeringen bör även tillsätta en utredning som ur ett brett perspektiv specifikt analyserar HBT-personers situation i glesbygden, för att kunna komma med förslag på förbättringar av HBT-personers situation i glesbygden. Mycket talar för att homosexuella, bisexuella och transpersoner i glesbygd ofta har det svårare med öppenheten och inte sällan lider av ensamhet, isolering och utanförskap. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

Slutligen bör också en utredning tillsättas med uppgift att, ur alla tänkbara aspekter, förutsättningslöst belysa homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation. Detta för att förbättra dessa gruppers situation i samhället. Det har gått knappt tjugo år sedan utredningen om homosexuellas situation i samhället (SOU 1984:63) kom och tiden är nu mogen att återigen på ett genomgripande och sektorsövergripande sätt belysa homosexuellas, och även bisexuellas och transpersoners situation, för att förbättra kunskapsläget och komma med förslag på olika förbättringar. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

17 Internationell solidaritet

I många länder är homosexualitet förbjuden. Dödsstraff är påföljden för homosexuella handlingar i vissa länder. I andra länder kan religion och kulturtraditioner göra det svårt att leva som homo- eller bisexuell eller transperson även om detta inte är förbjudet. Därför bör Sverige i alla internationella sammanhang arbeta för att HBT-personers rättigheter inte kränks, till exempel i FN eller EU. För medlemskap i EU är det en självklarhet att dessa grupper skall ha samma grundläggande rättigheter som alla andra. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Vi anser också att Sverige i samband med biståndsgivning skall ta upp en diskussion med berört land kring mänskliga rättigheter, även HBT-personers grundläggande rättigheter, i den anda som FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna står för. Sidas regleringsbrev bör ändras i denna riktning så att man vid biståndsgivning tar hänsyn till HBT-personers rättigheter. Detta bör riksdagen tillkännage regeringen som sin mening.

Stockholm den 5 oktober 2001

Tasso Stafilidis (v)
Hillevi Larsson (s)
Sofia Jonsson (c)
Ulf Nilsson (fp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Tanja Linderborg (v)
Lena Ek (c)
Helena Bargholtz (fp)
Gunnar Goude (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av möjligheten till fler än två vårdnadshavare och oavsett vårdnadshavares sexuella läggning.

Bakgrund

I dagens läge är det endast möjligt för ett barn att ha en eller två vårdnadshavare. I det fall det är två vårdnadshavare måste dessa vara av olika kön. Detta begränsar möjligheten till andra familjeformer än den heterosexuella kärnfamiljens och lämnar i de fall andra familjeformer praktiseras barnet och vissa av de faktiska vårdnadshavarna utan rättigheter och skyldigheter. En lagstiftning som tillåter fler vårdnadshavare utan att stipulera dessas kön skulle exempelvis ge möjligheter för vårdnadshavare vars barn familjehemsplacerats att bibehålla vårdnaden tillsammans med familjehemsföräldrarna. Med en sådan lagstiftning skulle också homosexuella som skaffar barn i konstellationen ett lesbiskt par och en man alternativt ett bögpar, få möjligheter att slippa välja bort biologiska eller sociala föräldrar som vårdnadshavare. Idag är det omöjligt för den sociala mamman att vara vårdnadshavare. En moderskapspresumtion som föreslås i utredningen ”Barn i homosexuella familjer” (SOU 2001:10) skulle istället ställa papporna utanför.

Utifrån barnets bästa och barnets rätt till de föräldrarna som sköter vårdnade kan det i vissa fall vara till barnets fördel. Det kan t. ex. handla om att två lesbiska kvinnor som ingått partnerskap får barn tillsammans med en homosexuell man. Enligt den nuvarande lagen så har inte barnet några juridiska rättigheter till den personen som inte är biologisk förälder trots att barnet växer upp tillsammans med denna förälder. Då styvbarnsadoption inte skulle kunna vara lämpligt på grund av att de båda biologiska föräldrarna är i livet är förslaget om fler än två vårdnadshavare en metod att  tillmötesgår barnets bästa.

Vid en skilsmässa kanske fyra personer blir inblandade i barnets fostran. Styvföräldrarna saknar dock idag rätt att ta hand om barnet, däremot har man skyldigheter, att försörja barnet om det bor hos dem. Skulle det nya förhållandet spricka har styvföräldern inga rättigheter alls.

Ensamstående med barn är en utsatt grupp, där många kämpar med jobb, hem och barn. Enligt undersökningar så mår barn generellt sämre när de bor hos en ensamstående förälder med dålig ekonomi. Barn behöver förebilder och personer som har tid och engagemang för dem, och då är det bättre för barnet om alla föräldrarna har rättigheter och kan finnas tillhands för det. Island har redan antagit en sådan lag 1992, och det är dags att Sverige följer efter.

Enligt vår mening bör det införas en möjlighet till att fler än två kan vara vårdnadshavare och dessa vårdnadshavares kön skall inte stipuleras. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning………………………………………………………………………………………….1

2 Förslag till riksdagsbeslut…………………………………………………………………………………..1

3 Struktur och tillväxt…………………………………………………………………………………………..2

4 Utveckla dansen – en handlingsplan…………………………………………………………………….3

5 Dansscenerna………………………………………………………………………………………………….3

6 Dansens Hus…………………………………………………………………………………………………..4

7 Utvärdering av anslagen och kostnadsutvecklingen…………………………………………………4

8 Avtal för de fria dansgruperna…………………………………………………………………………….6

9 Verksamhetsbidragen och mångfalden………………………………………………………………….6

10 Nationellt uppdrag………………………………………………………………………………………….7

11 Unga koreografer…………………………………………………………………………………………..7

12 Jämlika villkor……………………………………………………………………………………………….8

13 Socialförsäkringen………………………………………………………………………………………….8

14 Internationellt kulturutbyte och gästspel…………………………………………………………….. 9

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda hur en tydlig struktur för dansområdet kan åstadkommas, vilken ska syfta till att främja tillväxten på dansområdet och uppvärdera dansen som konstform.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en handlingsplan för att utveckla dansen som konstform.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över tillgången på funktionella scener för dansen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppdrag till Dansens Hus att bilda ett dansnätverk.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en konsekvensanalys när det gäller effekterna av att medelstilldelningen till dansen inte följer den faktiska kostnadsutvecklingen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utvärdering av hur anslagens storlek svarar mot den verksamhet som bedrivs på dansinsitutionerna, hos de fria grupperna och koreograferna.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minst 3-åriga avtal bör slutas med de fria dansgrupperna och koreograferna.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda de finansiella konsekvenserna av en långsiktig lösning på frågan om verksamhetsbidrag och projektbidrag för de fria dansgrupperna och koreograferna.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att att inrätta nationellt uppdrag på dansområdet .

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av behovet av att unga koreografer ges etableringsmöjligheter.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att samtliga verksamma fria grupper i landet ska synliggöras av Statens kulturråd t.ex. Genom att inbegripas och återfinnas i statistik, riktade satsningar, utredningar osv.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av dansarnas särskilda situation när det gäller pension och socialförsäkring så att inte de fria dansarna missgynnas.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i arbetet inom EU och FN främja det internationella kulturutbytet av dans.

3 Struktur och tillväxt

Dansen i Sverige består av ett nätverk av insitutioner, grupper och koreografer nationellt, regionalt och lokalt. Detta är en geografisk struktur som i sig skulle kunna utgöra grunden för att expandera danskonsten. Men danskonsten har under under lång tid varit styvmoderligt behandlad och än i dag finns en stor ekonomisk och strukturell obalans mellan dansen å ena sidan och teatern å andra sidan. Visserligen har det under de senaste fem åren gjorts satsningar inom dansområdet som bekräftat dansen som egen konstform, men på något sätt har dansen inte fått bli ett eget tillväxtområde.

Operabaletten vid nationalscenen har tillsammans med Dansens Hus initierande, främjande och producerande uppgifter av nationell betydelse. De regionala institutionerna är Göteborgsoperans balett, Skånes Dansteater och Norrdans. Utöver dessa institutioner finns de fria dansgrupperna och de koreograferna som inte är knutna till institutionerna. Utan tvekan går det att konstatera att det behövs en samlad bild om danskonstens förutsättningar och problematik.

Vänsterpartiet menar att regeringen måste initiera en utredning som ska se på problematiken och förutsättningarna för att därigenom skapa en tydlig struktur för dansen, en struktur som gör dansen till ett tillväxtområde med möjligheter till utveckling och expansion. Tydliga och klara strukturer i danskonsten är förutsättningen för en väl fungerande organisation som i sin tur lyfter upp konstformens egenvärde. Den rent konstnärliga strukturen med innehåll och framförande ska ligga helt och hållet på konstnärerna, men den organisatoriska strukturen kräver en tydlig politik för dansen som konstform. En sådan politik saknas i dag. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att den bör utreda hur en tydlig struktur för dansområdet kan åstadkommas, vilken ska syfta till att främja tillväxten på dansområdet och uppvärdera dansen som konstform.

4 Utveckla dansen – en handlingsplan

Att det saknas en tydlighet i strukturen kan i förlängningen hämma det konstnärliga uppdraget. Ett stort och varierat utbud av dansföreställningar förekommer främst i Stockholm, medan det på regional och lokal nivå råder en ojämn satsning. Danskonsten måste ges förutsättningar för ett fritt och oberoende skapande. Vänsterpartiet menar att det behöver upprättas en handlingsplan för hur danskonsten ska utvecklas och bli en oberoende konstnärlig kraft i samhället. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

5 Dansscenerna

En förutsättning för dansen är tillgången på scener. I Sverige finns i dag ett stort antal små och medelstora scener. De stora scenerna för dans är egentligen bara två: en vid Malmö Musikteater och en vid GöteborgsOperan. Det är i och för sig inget självändamål med stora scener men bristen på sådana begränsar danskonsten och gästspelsutbudet. Även den totala upplevelsen och intrycket kan bli förändrat då ett färdigt stycke som ska turnera tvingas förändras för att passa in på en mindre scen.

Vänsterpartiet menar att det finns ett behov att se över tillgången på funktionella scener för dans som ett led i att göra danskonsten mer tillgänglig men också för att inte hämma det konstnärliga skapandet med givna oföränderliga dansytor. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

6 Dansens Hus

Dansens Hus har till skillnad från Operabaletten ingen fast ensamble men har i likhet med Operan ett uppdrag med särskild nationell betydelse. Dansens Hus är den i särklass största dansscen i landet som utan egen ensemble arbetar med gästspel, initierar produktioner, främjar nyskapande och producerar föreställningar i samarbete med olika koreografer och deras dansare. Med liknande viktiga uppgifter finns även de tre fria dansscenerna: Dansstationen i Malmö, Moderna Dansteatern i Stockholm samt Unga Atalante i Göteborg, i mindre skala men med hög konstnärlig kvalitet och en absolut spännande och nyskapande verksamhet.

Vänsterpartiet menar att Dansens Hus även borde få ett uppdrag att bilda ett dansnätverk i landet där samarbetet till exempel kunde bestå i den producerade dansen i landet. Även de internationella gästspelen kunde tillgängliggöras för en bredare publik. Samarbetet skulle knyta till sig samtliga dansproducenter, såväl dansinstitutioner som fria dansgrupper och koreografer. Ett nätverk skulle också kunna knyta till sig internationella kontakter för exempelvis samproduktioner mellan olika länder och smidigare hantering av gästspel. Självklara delar skulle även kunna vara gemensamt publik- och informationarbete i landet och internationellt, som ett led i att marknadsföra dansen och nå fler ovana dansbesökare. Även Riksteatern skulle kunna ingå i nätverket och bidra bl.a. med sin överlägsna kunskap och erfarenhet av turnéverksamhet. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening det som här anförs om uppdrag till Dansens Hus att bilda ett dansnätverk.

7 Utvärdering av anslagen och kostnadsutvecklingen

Efter en genomlysning av dansområdet, genom ett antal översyner och undersökninger under de senaste två åren, har Kulturrådet konstaterat att det finns behov av ökat stöd till flera delar av dansområdet. Fortfarande finns platser i landet där befolkningen sällan får uppleva professionell dans. De nationella målen om regional förankring och tillgänglighet i hela landet är därmed långtifrån uppnådda. Fördelningen av anslagen till dans administreras och bedöms av Statens Kulturråd. Enbart nationalscenen, Operan, får sitt anslag direkt i budgetpropositionen via Kulturdepartementet. Anslaget destineras således till såväl institutionerna som till de fria grupperna. Kulturrådet har ett mycket stort ansvar för att de statliga medlen fördelas på ett rättvist sätt och med tydliga kriterier.

Påpekas bör dock att kulturrådets anslagsnivå bygger på en utredning från 1980-talet. Enligt förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet (SFS 1996:1598) skall statsbidragens storlek bestämmas utifrån kostnaden för verksamheten. Enligt Vänsterpartiet bör bidragen i enlighet med riksdagsbeslut 1996 fördelas så att kulturinstitutionerna och de fria grupperna får bidraget uppräknat med lönekostnadsindex.

Den huvudsakliga tilldelningen av anslagen till dansområdet går till nationalscenen och institutionerna. Konsekvensen av denna obalans har bl.a. medfört att de fria gruppernas ekonomi urholkats och förutsättningarna för det fortsatta konstnärliga utövandet begränsats.

I Budgetpropositionen 2001 ökas anslaget för de fria dans- och teatergrupperna med 20 miljoner kr. Detta efter att Kulturrådet presenterat både en rapport och en konsekvensanalys av medelsbristen inom konstområdet. Behovet som presenterats är att anslagen till den fria scenkonsten måste dubbleras. Vänsterpartiet menar att den anslagsökning som nu föreligger är en bra början för att komma tillrätta med underfinansieringen av de fria dans- och teatergrupperna men att staten även i kommande budgetar måste ta ansvar för att täcka de fria dansgruppernas underfinansiering.

Ett annat dilemma för dansens kostnadsutveckling är det faktum att gästspelen kostar mer när kronans värde sjunker. Eftersom så har varit fallet under de senaste åren har kostnaderna ökat för att ta in utländska gästspel. Detta är ett av de områden som måste analyseras när kostnadsutvecklingen inom dansområdet utvärderas.

Vi ser även vikten av att anslagen utvärderas så att dansens anslagsnivåer på sikt ska kunna likställas med teaterns. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som här anförs om behovet av en konsekvensanalys när det gäller effekterna av att medelstilldelningen till dansen inte följer den faktiska kostnadsutvecklingen.

Vi ser också behovet av en utvärdering av den faktiska kostnadsutvecklingen om hur anslagens storlek svarar mot den verksamhet som bedrivs på respektive dansinstitutioner och i de fria dansgrupperna. Med detta vill vi komma bort från diskussionen om anslagen i sig och i stället få underlag till en diskussion om vad anslagen ska användas till, d.v.s. få en fördjupad kulturpolitisk diskussion. Vi ser inte att det föreligger något konkurrensförhållande mellan institutioner och fria grupper, utan enbart ett ojämlikt ekonomiskt förhållande. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som här anförs om behovet av en utvärdering av hur anslagens storlek svarar mot den verksamhet som bedrivs på dansinsitutionerna, hos de fria grupperna och koreograferna.

8 Avtal för de fria dansgruperna

Flertalet av de fria dansgrupperna har fortfarande sin hemvist i Stockholm, även om det går att se en regionalisering. För att kontinuitet och kvalitet skall kunna utvecklas krävs att staten, landstingen/regionerna och kommunerna sluter minst 3-åriga avtal med de fria dansgrupperna. En sådan åtgärd har föreslagits i rapporten ” Friheten har ett pris”. Vänsterpartiet menar att konstnärerna ska få ägna sig åt den skapande processen och inte tidsödande arbete med att fylla i ansökningshandlingar för att erhålla anslag. Det är vår självklara uppfattning att både konstarten och samhället kommer att tjäna på de längre avtalsperioderna. På så vis ges förutsättningar så att kvaliteten kan stärkas och utvecklas. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som här sägs om att minst 3-åriga avtal bör slutas med de fria dansgrupperna och koreograferna.

9 Verksamhetsbidragen och mångfalden

I dag finns en struktur med verksamhetsbidrag och projektbidrag för de fria dansgrupperna och koreograferna. Under 2000 fördelade Statens kulturråd sammanlagt 6,2 miljoner kronor i verksamhetsbidrag till 12 dansgrupper. Vi ser allvarligt på utvecklingen att allt fler ordinarie verksamheter tvingas genomföras i form av projekt. Förutom den osäkra arbetssituationen för konstnärerna medför projektomvandlingen av ordinarie verksamhet att kvalitet och kontinuitet äventyras. Däremot kan projektformen givetvis vara en mycket lyckad form för att utveckla en verksamhet eller framför allt en möjlighet till nyskapande och gränsöverskridande satsningar, dock inte en form att bygga kontinuerlig verksamhet på.

Den rådande situationen med verksamhetsbidrag som inte räcker till verksamheten, har gjort projektanslaget till en omistlig del av finansieringen av den ordinarie verksamheten. Vad blir det då av alla spännande verksamheter och projekt som inte får statligt stöd? Vi vill att regeringen utreder de finansiella konsekvenserna av en långsiktig och hållbar lösning på frågan om verksamhetsbidragen och det särskilda projektanslaget. Detta bör Riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Ett annat förslag som rapporten ” Friheten har ett pris” lyft upp, är en koncentration av anslaget till färre dansgrupper och koreografer. Här ser vänsterpartiet en risk att mångfalden hotas. Att ett färre antal grupper erhåller högre anslag försämrar situationen för de grupper som inte erhåller något verksamhetsbidrag. En sådan åtgärd begränsar det konstnärliga uttrycket genom att det leder till att vi får ett mycket mindre antal fria grupper och koreografer.

Regelverket för att erhålla bidrag bygger på att vissa subjektiva värderingar görs och egentligen saknas motiveringar till avslagsbeslut. Eftersom det totala anslagets storlek är begränsat måste avslaget inte bero på att den konstnärliga kvaliteten brister. Men ett avslag från Kulturrådet tolkas oftast som att det finns allvarliga brister i den konstnärliga kvaliteten. I synnerhet gäller detta regioner, landsting och kommuner. Vänsterpartiet menar att det föreligger ett behovt av en långsiktig lösning på frågan om verksamhetsbidrag och projektbidrag samt en belysning av de reella orsakerna till att ansökningar avslås för de fria dansgrupperna och koreograferna.

10 Nationellt uppdrag

Ett nationellt uppdrag innebär att erfarenheter och kunskaper av en verksamhet som haft stor positiv betydelse för en kommun eller region får spridning nationellt. Ett riktat nationellt uppdrag innebär dessutom en möjlighet till en tidsbegränsad satsning och utvecklingsfas.

Vänsterpartiets självklara mening är att ett nationellt uppdrag skall tilldelas dansområdet. Dessutom behövs det ett nationellt uppdrag specifikt avsett för dans riktad till barn- och ungdomar. Detta bör Riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

11 Unga koreografer

Det finns ett antal verksamma unga koreografer i landet, några av dem utbildade i Sverige. Dessa har från tid till annan svårt att etablera sig. Bidragen har nämligen en exkluderande effekt eftersom det är de redan etablerade som erhåller bidrag. Det måste ligga i samhällets intresse att finna etableringsmöjligheter för att möjliggöra för unga koreografer att komma ut med sitt skapande och bidra till dansens utveckling. I synnerhet gäller detta yngre kvinnliga koreografer vilka ofta har svårare att hävda sig än sina manliga kollegor, precis som fallet är på andra områden i samhället. Vänsterpartiet menar att etableringen av unga koreografer är en investering för framtiden. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening vad som här anförs om behovet av att unga koreografer ges etableringsmöjligheter.

12 Jämlika villkor

Att den fria scenkonstens verksamhetsområden är många är kanske väl känt. Mindre väl känd är all den professionella teater och dans som produceras ute landet, vilken inte uppbär statliga kulturanslag.

I dag fungerar anslagstilldelningen som en osynliggörande faktor för alla de fria grupper som ej erhåller några statliga anslag. Det kan inte vara statens mening att medverka till detta osynliggörande av professionella konstutövare. Såväl konstutövarna själva som deras publik ska ju omfattas av de nationella kulturpolitiska målen. Därför ska inte anslagstilldelningen vara den faktor som avgör huruvida staten ska lyfta fram en särskild konstproducent eller inte.

Oavsett om en fri grupp erhåller anslag från Statens Kulturråd eller ej bör verksamma fria grupper erhålla samma service som de grupper som erhåller statliga verksamhetsbidrag eller projektbidrag. De verksamma fria gruppernas verksamhet bör synliggöras av Statens kulturråd t.ex. genom att inbegripas och återfinnas i statistik, riktade satsningar, utredningar osv. Staten bör på detta sätt uppvärdera och synliggöra den mångfald som existerar i landet i stället för att som nu är fallet i det närmaste osynliggöra alla de professionella fria grupper och konstutövare som inte uppbär statliga anslag. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen.

13 Socialförsäkringen

De statligt anställda dansarna har en garanti/avtalspension som ger dansarna möjlighet att gå i pension redan vid 40 års ålder. Detta är en välförtjänst pension då flertalet av dansarna slitit ut sina kroppar och behöver vila. Dilemmat är att inga andra dansare, exempelvis i de fria grupperna, har rätt till en sådan pension. Vänsterpartiets mening är frågan kring dansarnas pension och socialförsäkring måste ses över så att inte de fria dansarna missgynnas. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

14 Internationellt kulturutbyte och gästspel

Internationellt kulturutbyte och gästspel av dans ger möjlighet till konstnärlig befruktning och inspiration. Vid internationella kulturutbyten får människor i Sverige ett ypperligt tillfälle att uppleva och ta del av teater och dans som producerats i andra länder. På samma sätt kan dansen i Sverige presenteras för publik i andra länder. Vänsterpartiet ser det kulturella utbytet som en oerhört viktig del i det internationella kultursammanhanget. Det är dessutom oerhört viktigt för värnandet av utvecklingen inom de olika konstarterna. Kulturutbytet har också en stor outnyttjad potential att utveckla förståelsen mellan människor över alla gränser.

Kulturens betydelse för att påverka attityder och fördomar är ovärderlig. Likaså är kulturen en källa för förståelse och bekräftelse av de egna känslorna, vilket stärker människor i deras identitet. Särskilt viktigt är det med kulturinsatser som på olika sätt bidrar till öppenhet och respekt för olika grupper. Här har det svenska kulturlivet även ett ansvar gentemot människor i andra länder, där man på olika sätt förtrycker sin befolkning eller vissa minoriteter och bryter mot konventionen om de mänskliga rättigheterna. Sverige kan använda kulturaktiviteter som ett aktivt verktyg i biståndsarbetet för att stärka demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiet menar att Sverige på olika sätt ska stödja det kulturella utbytet av dans genom att i EU och FN arbeta för ökat internationellt kulturutbyte. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Stockholm den 4 oktober 2001

Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Mats Einarsson (v)
Kenneth Kvist (v)
Tanja Linderborg (v)
Peter Pedersen (v)
Willy Söderdahl (v)

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa en reglering som starkare betonar vårdnadshavarnas och föräldrarnas skyldigheter gentemot barnet.

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge barnen rätt att ställa vårdnadshavare och förälder till ansvar för brister i att uppfylla sina skyldigheter som vårdnadshavare och förälder.

Motivering

Idag betonas gärna vårdnadshavares rättigheter till exempelvis umgänge och medbestämmande och gemensam vårdnad är normen. Detta ofta och gärna i termer av vikten av de biologiska föräldrarna för barnet på ett sätt som i bästa fall gjort papporna mer aktiva och delaktiga i vårdnaden efter skilsmässor. Det är däremot  inte möjligt för barnet att kräva att en vårdnadshavare eller förälder med umgängesrätt verkligen umgås med barnet, faktiskt deltar i vårdnaden eller på andra sätt är delaktig. Detta anser jag vara en brist. Den gemensamma vårdnaden har i vissa fall blivit ett maktmedel för den förälder som inte har den huvudsakliga praktiska vårdnaden, oftast pappan, över barnet och mamman. Det är dessutom svårt att förlora sin position som vårdnadshavare. I de flesta fall är det mamman som förlorar vårdnaden därför att hon förnekar den andra vårdnadshavaren (pappan) umgänge, något som ofta sker med hänvisning till barnets bästa. Inte allt för sällan förekommer hot mellan parterna, där kvinnor är de mest utsatta.

Vår mening är att det behövs lagstiftning, reglering och praxis som starkare betonar vårdnadshavarnas och föräldrarnas skyldigheter gentemot barnet och att barnet också ska kunna ställa vårdnadshavare och förälder till ansvar för brister i att uppfylla sina skyldigheter som vårdnadshavare och förälder. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kostnadsfria preventivmedel.

Bakgrund

I dag vet vi att vissa sexuellt överförbara sjukdomar har ökat. Vi vet också att det genomförs många aborter. Samhället lägger ner mycket pengar på att informera och uppmuntra till användandet av preventivmedel; dels i förebyggande syfte mot ofrivilliga graviditeter, dels som det bästa skyddet mot sexuellt överförbara sjukdomar.

Kondom är fortfarande det bästa skyddet mot sexuellt överförbara sjukdomar, däribland hiv. Här bör samhället på ett mer aktivt sätt uppmuntra till användandet av preventivmedel. Idag kan en person som har sex i genomsnitt en gång per dygn under ett år få betala 2 500 kronor för kondomer.

På sikt borde användandet av preventivmedel inte vara förknippat med en kostnad för den enskilda individen.

Samhället har även ett ansvar att uppmuntra människor i deras sexuella kontakter då sex är ett av kvinnors och mäns grundläggande behov. Ett bra sätt att uppmuntra är att erbjuda gratis preventivmedel till människor i allmänhet, och till unga kvinnor och män i synnerhet. Vår mening är att preventivmedel bör vara gratis. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att främja integrationen i Öresundsregionen gällande arbete och boende.

Bakgrund

Det är idag svårt att arbeta i Danmark och bo i Sverige. Arbetsmarknaderna har ännu inte jämkats samman över sundet. Krånglig byråkrati och skilda skattesystem gör det besvärligt att jobba i Danmark medan man fortfarande bor i Sverige. Både företag och skattemyndigheter i regionen vittnar om problemen för integrationen i Öresundsregionen.

Det faktiska läget måste vara så att skattelagstiftningen främjar en integration mellan Danmark och Sverige i Öresundsregionen, för t.ex. arbetskraft än att det försvåras.

Enligt vår mening borde skattelagstiftningen utformas så att integrationen i Öresundsregionen främjas. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Alice Åström (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad  i motionen anförs om att stärka modersmålsundervisningens ställning.

Bakgrund

Av Skolverkets statistik för läsåret 1998/99 framgår att drygt tio procent av elever med invandrarbakgrund läsåret 1998/99 inte fått slutbetyg från årskurs nio i ett eller flera ämnen och därmed inte fått möjlighet att ta plats i gymnasieskolan.

Statistiken visar att bara 52,5 % av eleverna med invandrarbakgrund berättigade till modersmålsundervisningen fick undervisning i sitt modersmål. Dessutom har deltagandet i modersmålsundervisning minskat kontinuerligt sedan läsåret 1993/94.

I förskolan har andelen som erbjudits modersmålsstöd sjunkit från 57% 1990 till 15% 1998.  En viktig utgångspunkt till all inlärning utgörs av goda kunskaper i modersmålet. Ett invandrarbarn som accepterar och värdesätter sitt modersmål och sin kulturella bakgrund har lättare att lära sig svenska och komma in i skolsamhället och sedan samhället i stort.

Saknaden av lagstiftning inom den kommunala förskoleverksamheten är tillsammans med kraftiga nedskärningar inom skolans område huvudsakliga skäl till den drastiska minskningen i modersmålsundervisningen. Vi vill att riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att modersmålsundervisningens ställning i förskolan och skolan bör stärkas.

Tasso Stafilidis (v)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en skärpning av lagstiftningen vid miljöbrott.

Motivering

Det misslyckade tunnelbygget genom hallandsåsen känner nog de flesta till idag. En stor mängd människor fick sina brunnar och boskap förgiftade. Att det har begåtts grova fel är helt klart, och också att dessa fel borde falla under begreppet miljöbrott.

Åklagaren har dock lagt ner utredningen, då utredningen inte kunnat styrka vem som ansvarade för det som hänt. Detta anser jag vara upprörande. När ett agerande som är så klandervärt som det av de ledande för bygget gjort sig skyldiga till, så måste det till sanktioner, så att det inte händer igen. Miljöbrotten är ofta mycket svåra att fälla någon för, exempelvis vid oljeutsläpp längs kusten. Något måste dock göras, då dessa brott får stor inverkan på miljön för lång tid framöver. Det måste göras lättare att fälla någon för miljöbrott, utan att för den skull minska rättssäkerheten, annars finns risk för att det agerande som man vill hindra via lagarna om miljöbrott inte alls kommer att sluta, då risken för att dömas är extremt liten.

Enligt vår mening bör lagstiftningen vid miljöbrott skärpas. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Karin Svensson Smith (v)
Alice Åström (v)

1.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin vad i motionen anförs om kostnadsfritt ansökningsförfarande för svenskt medborgarskap.

2.      Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall krävas särskilda skäl att inte bevilja uppehållstillstånd till nära anhörig utöver maka/make/barn.

Bakgrund

Det är ett bekymmer att många kvinnor och män inte kan eller vågar ansöka om svenskt medborgarskap på grund av de ekonomiska kostnaderna det för med sig. Avgiften tas i dag ut vare sig ansökan beviljas eller ej. Det rör sig om en stor kostnad för den enskilda individen eller familjen, speciellt som det kanske inte heller ger något utslag i form av det önskade svenska medborgarskapet.

Att kunna ansöka om svenskt medborgarskap är en grundläggande demokratisk rättighet och ett medborgarskap är ju ytterst ett krav för vissa befattningar och arbeten. Som princip bör Sverige sträva efter att ansökan om svenskt medborgarskap inte skall vara förknippad med någon kostnad för den sökande.

De svenska reglerna för uppehållstillstånd är onödigt hårda, idag krävs det särskilda skäl för att beviljas uppehållstillstånd om du är nära anhörig utöver maka/maka/barn. Det är enligt min mening grymt att inte ens gamla föräldrar får uppehållstillstånd annat än om det finns särskilda skäl. Om en person flytt från förföljelse och förtryck kan det vara omöjligt att besöka det gamla hemlandet och träffa sina gamla föräldrar. Det är också dyrt att resa till och från hemlandet, om detta skulle vara möjligt. Detta är en klassfråga då de som inte har god ekonomi inte heller får några reella möjligheter att träffa sina nära anhöriga. Det ska inte längre vara de som söker uppehållstillstånd som nära anhörig som ska behöva motivera och visa på särskilda skäl för att erhålla uppehållstillståndet. Bevisbördan ska istället ligga på de beslutande myndigheterna med faktiska motiveringar. Särskilda skäl ska föreligga om en ansökan ej vinner bifall.

Det är vår mening att Sverige bör införa ett kostnadsfritt ansökningsförfarande för svenskt medborgarskap och att regeringen bör ändra reglerna så att det skall krävas särskilda skäl för att inte få uppehållstillstånd om du är nära anhörig utöver make/maka/barn. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tasso Stafilidis (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en begränsning av antalet mandatperioder en person får vara ledamot av Sveriges riksdag.

Bakgrund

Idag finns ingen begränsning av hur många mandatperioder en riksdagsledamot kan sitta. Detta medför att omsättningen på riksdagsledamöter är liten och nya personer med nya infallsvinklar på problem och lösningar har svårt att komma in. Det finns en seniorsprincip, som exempelvis innebär att den som suttit länge i riksdagen får sitta längst fram i valkretsbänkarna i kammaren

Ur ett demokratiskt perspektiv är det viktigt att engagerade personer har en faktiskt möjlighet att komma in i de valda församlingarna, att få delta i det lagstiftande arbetet. Demokratin fördjupas genom att riksdagen förnyas och makten delas mellan fler personer över en period. Politik är inte ett yrke och om man sitter för länge så kan det bl.a. vara svårt att hålla kontakten med sitt yrkesarbete. Det gäller att inte bita sig fast utan våga lämna över makten åt andra.

Det är vår mening att regeringen lägger fram förslag på införande av en begränsning av antalet mandatperioder en person får vara ledamot av Sveriges riksdag. Förslagsvis bör den begränsningen vara tre mandatperioder. Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.

Tasso Stafilidis (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Sven-Erik Sjöstrand (v)
Alice Åström (v)