Detta är en viktig reform som lagstiftarna måste ta sig an snarast möjligt med ny lagstiftning så snart det bara är möjligt. Ett viktigt led i att stärka barn rättigheter handlar bl.a. om att barns hälsa och livssituation inte ska vara beroende av om en förälder anser sig ha rätt att fatta beslut till barnets nackdel.

I de flesta fall så kommer frånskilda föräldrar överens om ur de tillsammans ska ta hand om och fostra sina barn och de flesta barnen får således en bra uppväxt med stödjande och kärleksfulla föräldrar. Men de barn som inte växer upp under trygga förhållanden utan utsätts för kränkningar och övergrepp har genom åren nekats vård och behandling med stöd av den nuvarande lagstiftningen. Detta betyder att de barn som allra bäst behöver stöd från samhället har gång på gång svikits av lagstiftare, rättsväsende och socialtjänst.

Genom Everlöfs förslag får äntligen dessa barn upprättelse och deras människovärde sätts i centrum samtidigt som deras rättigheter stärks avsevärt. Över huvud taget så måste en modern lagstiftning på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till barns bästa i realiteten och inte bara på pappret där både socialtjänst, rättsväsende och lagstiftare sviker de utsatta barnen.

Det är dags att på allvar ta ett helhetsgrepp om barns rättigheter och som ett första led bör föräldrabalken byta namn till barnbalken för att benämningen av lagen ska leda tanken rätt. Det är inte föräldrars rätt till barnen som ska vara i förgrunden, utan barns rätt till sina föräldrar.

En kvinna som själv hade erfarenheter av övergrepp beskrev på ett ypperligt sätt om att det går aldrig att förlåta eller komma till en försoningsprocess om kommunen inte först går till botten med vad som egentligen hände. Varför gjordes inget? Varför agerade inte socialtjänsten i enlighet med gällande lag och varför tillämpades inte de regler som skulle ha kunnat skydda Louise? Frågorna är många och de blir bara fler.

Efter att ha jobbat med frågan om utsatta barn under många år kan jag dessvärre konstatera att Louise inte är ensam. Jag har tagit del av den ena barnavårdsutredningen efter den andra som fullständigt struntat i barnens situation. De barn som av myndigheterna och även av domstolar tvingas till umgänge med sina förövare är många. Allt för många!

Fallet med Louise är viktigt, likaså Bobby och alla andra misshandlade och våldtagna barn som figurerat i media. Men det är lätt att det uppstår en lätt mediehysteri kring de enskilda barnen men i själva verket så sker inga förändringar för de barn som behöver det mest. De utsatta barnen behöver en konkret förändring i sin vardag. De behöver komma ifrån sina förövare och få en fristad. De behöver få lov att vara barn. Trygga och glada barn. Barn som känner sig älskade.

Problemet med Vetlandas socialtjänstemän och politiker är dessvärre inte unikt. Jag har träffat en hel del socialtjänstemän och politiker som inte tar sitt ansvar och som låter sina egna personliga värderingar gå ut över de barn som behöver skydd som mest. Att barnen sedan far illa vill ingen kännas vid. I Vetlanda stödjer personalen dessutom sin socialchef. Vem ska då ta ansvar för det inträffade om inte den högste chefen får göra det. Det är den högste chefen som har en skyldighet att se till att verksamheten fungerar så optimalt att bl.a. barn aldrig ska riskera att fara illa. Likaså finns det ett politiskt ansvar – som ingen någonsin tar.

Ett stort problem i Sverige och i den offentliga förvaltningen är att det är sällan någon behöver ta ansvar för sina handlingar i sin tjänsteutövning. Ibland får kommunerna betala skadestånd till enskilda men i praktiken får samma tjänstemän som orsakat skadeståndet och den enskildas lidande fortsätta arbeta med samma uppgifter och fatta samma slags beslut som före skadeståndsbeslutet. Få kommuner gör verkliga ändringar efter exempelvis kritik från en länsstyrelse. Det finns många fler fasansfulla exempel.

Politikerna gömmer sig bakom sina tjänstemän och tjänstemännen bakom politikerna. Politikerna får för sig att de inte har något ansvar då de flesta familjerättsliga ärenden är delegerade till tjänstemännen och som politiker blir de osäkra på vad de får lov att fråga och vilken information de får inhämta. Detta är förödande för alla barn som far illa.

Politikerna i en socialnämnd har det övergripande ansvaret för alla frågor, oavsett om frågorna är delegerade till tjänstemännen. Fungerar inte en delegation så har politikerna en skyldighet att ta tillbaka delegationen. Men hur ofta sker något sådan i Sverige? Sällan, eller aldrig. Hur ofta lägger sig politikern i familjerättsfrågorna och barnavårdsfrågorna för att försäkra sig att allt verkligen gått rätt till? Sällan, ytterst sällan. De förlitar sig helt på tjänstemännens bedömningar utan att själva i grunden granska allt underliggande.

Louise måste få upprättelse och det måste alla andra barn också få. De barn som far illa även efter att socialtjänsten kopplats in är för många. Det behövs ett politiskt mod för att få en förändring och det behövs en genomgripande förändring på hur vi ser på barns rättigheter. Socialnämndernas och socialtjänstens skyldighet att göra riskbedömningar har havererat.

Nu är frågan vem som tar ansvar för detta? Detta är och har under lång tid varit en akut fråga för socialnämnder, kommunstyrelser, regering och riksdag under många år. Men fortfarande så händer nästan ingenting. Och snart står en ny ”Louise” på tur att visas i media om hur illa hon farit.

Det var ett intressant samtal där vi som medverkade i panelen på olika sätt synliggjorde behoven och situationen. Behovet av mellanhänder mellan scenkonstproducenterna och skolorna är ytterst viktiga. För en fri grupp är det en omöjlighet att kunna ha enskilda kontakter med varje skola och stadens 800 kulturombud och eldsjälar som arbetar på skolorna. Det behövs därför någon som samordnar och förmedlar, en kompetent mellanhand mellan skolan och scenkonsten.

I Stockholm har det hittills funnits 4-5 kultursekreterare som haft ett sådant uppdrag, att förmedla föreställningar till skolorna. Den rådande situationen där det egentligen inte finns någon klar organisation för hur kulturen ska integreras i skolan oroar många fria scenkonstnärer, något som i förlängningen också får konsekvenser för alla de barn och ungdomar som går miste om scenkonstupplevelser.

Skolans förvaltning ska centraliseras från den decentraliserade stadsdelsindelningen till en central skol- och utbildningsförvaltning. Utan att gå in på den specifika omorganisationen så är det idag oklart på vilket sätt denna nya förvaltning kommer att ta sig an kulturfrågorna. Det var därför befriande att lyssna på Peter Fredriksson, rektor på Mariaskolan, när han beskrev situationen i skolan och på ett frigörande sätt gav oss insyn i skolans värld och synen på kulturen. Det är sällan jag har träffat på en så kulturkompetent rektor som på ett så stort allvar engagerar sig i barns behov av kulturupplevelser och sin personals kulturfortbildning.

Självfallet har skolan ett eget övergripande ansvar att integrera kulturupplevelserna i skolans arbete utan att det ska behöva handla om ett scenkonstbesök om året, något som ligger utanför skolans ordinarie verksamhet. Här har den nya centrala förvaltningen för skolan ett avgörande inflytande för planeringen av den infrastruktur som måste byggas upp för en effektiv distribution av kulturupplevelserna. Stockholms politiker har sedan ett ansvar att i den lokala skolplanen skriva in den kulturella upplevelsen som ett av de obligatoriska målen som alla skolor måste uppfylla.

Karin Helander från Centrum för barnkulturforskning talade klarspråk när hon beskrev barns rätt till kulturella upplevelser utifrån FN:s konvention om barns rättigheter. Det finns således inget ”om” utan det är vuxenvärldens och politikens skyldighet att se till att barnen inte berövas sina kulturella upplevelser.

Kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt (fp), lovade att se till att Stockholm åter upprättar en kulturpolitisk handlingsplan. Några andra initiativ lyftes upp som handlade om någon form av gemensam bokningscentral och en genomgripande diskussion med scenkonstutövarna om hur behoven ser ut. Det krävs gemensamma diskussioner kring möjligheter och idéer, om olika lösningar i frågan om distribution och förmedling mellan scenkonstproducenterna och skolan. Min idé var att Sjöstedt skulle ta sig an förslagen och sammankalla till ett sådant samtal med scenkonstutövarna vilket hon var positiv till.

Nu väntar vi med spänning på att få diskutera konkreta lösningar för att bryta det rådande dödläget som enbart skapar oro bland scenkonstutövarna. Nästa steg måste också vara att vi inom scenkonstbranschen även bjuder in skolborgarrådet Lotta Edholm för en diskussion även med henne som högst ansvarig politiker för skolan och utbildningen i Stockholms stad.

Cleo Boman från Mittiprickteatern beskrev bl.a. svårigheterna för en fri teatergrupp att nå ut till alla skolor. Michael Matz från Kulturrådet lyfte fram statistik och jämförde med hur det ser ut i övriga landet. Själv så lyfte jag upp danskonstens behov och att det för de frilansande koreograferna som ofta saknar producenter är en omöjlighet att nå ut till skolorna utan professionella mellanhänder. Här är även Danskonsulenten i Stockholms stad och län (en verksamhet som Danscentrum utför på uppdrag av staden och länet med stöd från staten) en spindel i nätet. Där vi under de senaste åren sett en enorm ökning av efterfrågan på dans men där subventionerna som Danskonsulenten fördelar inte räcker till. De fria koreograferna saknar fortfarande en utbyggd infrastruktur med egna lokaler och scener.

Det ska bli spännande at följa upp vad som kan konkretiseras efter detta samtal på Teater 3 som leddes av Niclas Malmcrona från ASSITEJ. 

Barnets bästa måste alltid vara det centrala!

Carina Sällberg tar upp mycket viktiga aspekter i sin artikel och efter att ha specialiserat mig kring familjerätten och vårdnadslagstiftningen sedan flera år tillbaka kan jag bara konstatera att Sällbergs kritik mot det offentliga är berättigad. Jag vet inte hur många domar och barnavårdsutredningar jag tagit del av där domstolar och socialtjänst helt åsidosatt barnets bästa genom att inte göra riskbedömningar. På så sätt har samhällets institutioner som enligt min mening har till uppgift att skydda barn från övergrepp i stället fattat beslut som resulterat i att barnen tvingats leva med sina förövare. Trots solglimtar och hårt arbetande socionomer är missförhållandena dessvärre många. Domstolar och socialnämnder har också enligt lag en skyldighet att göra riskbedömningar så inget barn ens riskerar att utsättas för kränkningar, våld och övergrepp.

Den nya vårdnadslagen som jag kämpat hårt för de senaste åren trädde i kraft den 1 juli, för drygt en månad sedan. Nu är det upp till bevis för domare och socialtjänstemän att göra skillnad för de barn som far illa. Men detta gälle i synnerhet alla politiker i socialnämnder och nämndemän i domstolarna att ta sitt ansvar och inte släppa igenom ett enda fall där ett barn ens löper risk att utsättas för övergrepp och kränkningar. Min uppmaning till Er är att använda de veckor som är kvar av sommaren till att plugga in den nya vårdnadslagen, dess förarbeten och våra uttalanden från riksdagen. Ni har ett ansvar att se till så att alla som söker hjälp faktiskt får hjälp och att alla anmälningar om barn som far illa faktiskt utreds skyndsamt.

En av de stora frågor vi inte lyckades besluta i samband med den nya vårdnadslagen handlar om att reglerna idag tillåter att barn inte får tillgång till sjukvård eller behandling om båda föräldrarna inte är överens. Nackhåret reser sig på mig varje gång jag skriver eller pratar om det. Självfallet kan det aldrig vara till ett barns bästa att bli nekad sjukvård och behandling pga av att en förälder motsätter sig det. Nu har i alla fall regeringen i samarbete med v och mp tillsatt en utredning som ska lösa frågan så att inget barn någonsin blir nekad vård och behandling för att föräldrarna inte kommer överens. Vi har långt kvar till målet där alla barn ska växa upp i trygghet och aldrig riskera utsättas för övergrepp men de nya lagändringarna är ypperliga verktyg och når en bra bit på vägen.

Tasso Stafilidis, riksdagsledamot (v)
Familjerättspolitisk talesman och ledamot i lagutskottet