Årets stora danshändelse Dansbiennalen närmar sig med stora kliv. Värdar för årets evenemang är NorrlandsOperan och dess Scen för Dans. Biljetterna har redan släppts till försäljning och i maj är det äntligen dags. Workshops, masterclasses och födjupande samtal med flera av dansvärdens storheter är vad vi erbjuder biennalens besökare. I biljettpriset ingår dessutom MADE-festivalens digra utbud.

Biennalen vänder sig till alla som jobbar med dans, men också entusiaster och fritidsdansare. Tillsammans lyfter vi frågor som: Vad har dansen för plats i vårt samhälle? Och hur ser framtiden ut?

Biennalen vänder sig till alla som jobbar med dans, men också entusiaster och fritidsdansare. Tillsammans lyfter vi frågor som: Vad har dansen för plats i vårt samhälle? Och hur ser framtiden ut?

Dansbiennal 2008 genomförs med ekonomiskt stöd av Statens Kulturråd, Umeå Kommun,

Västerbottens läns landsting, Konstnärsnämnden, Dansalliansen, Danscentrum och Dans i Västerbotten.

Läs mer & se hela programmet här på Dansbiennalen 2008.

Måndagen den 31 mars kl.17.00 håller Danscentrum Stockholm sitt årsmöte i lilla studion på Jungfrugatan.

Senare på kvällen den 31 mars kl.19.00 har Danscentrum Stockholm bjudit in till ett öppet samtal om Dansalliansen och koreograferna – en möjlighet eller ett hot. I panelen som jag kommer att leda sitter bl.a. Dansalliansens ordförande laila Freivalds, Dansalliansens verksamhetsledare Suzanna Carlsson, Koreografen Minna Krok och Koreografen Christina Tingskog. Välkomna!

Det var en stämma som antog helt nya stadgar där organisationens demokratiska struktur fördjupats, vi har omdefinierat oss som riksorganisation med fyra regionala organisationer och breddat vår medlemsantagning genom att öppna upp för danskonstnärer med sina rötter i mim, nycirkus och performance. 

Kulturrådets generaldirektör Kristian Rennerstedt invigde stämman och Dansalliansens ordförande Laila Freivalds valdes till mötesordförande på stämman. En mycket lyckad kombination! Invigningstalaren Kristina beskrev danskonstens roll ur ett kulturpolitiskt nationellt perspektiv och lyckades också identifiera utövarnas behov på ett högst danskompetent sätt. Dansalliansens ordförande Laila Freivalds ledde mötet på ett för stämmans delegater mycket tillfredsställande och givande sätt. 

Stämmans delegater fick också möjlighet att diskutera danskonstnärernas tuffa villkor och behoven på dansområdet. En av Danscentrums viktiga uppgifter är att lyfta fram och identifiera behoven och konsekvenserna på området i samband med de arbetsmarknadspolitiska förändringarna som skett. Förändringar som i sig kan ses som nödvändiga men som kräver motprestationer i form av ökade anslag så att koreograferna får råd att anställa dansare och kan skapa den danskonst som kan förändra livet hos sin publik. 

En ny styrelse valdes med många nya och spännande ansikten som inom kort kommer att presenteras på Danscentrums hemsida. Själva hade jag den stora äran att bli återvald till ordförande för Danscentrum under de kommande tre åren. Ett uppdrag som jag med glädje ser fram emot i vår strävan att verkställa den av stämman antagna verksamhetsplanen och uppfylla stadgarnas ändamål. 

Danscentrum ska: 

·        verka för den professionella samtida danskonsten 

·        verka för att förbättra danskonstnärernas villkor 

·        verka för att danskonsten ses som en självklar del i hela Sveriges kulturliv 

·        verka kulturpolitiskt och bevaka arbetsmarknadspolitiska frågor 

·        skapa mötesplatser för danskonstnärer 

·        verka för internationella kontakter och internationellt utbyte 

·        verka för att danskonstens infrastruktur förbättras 

·        verka för att organisationens alla nivåer är starka företrädare för danskonsten 

·        verka för ett ökat synliggörande av organisationens alla delar och dess ändamål

Danscentrum Sveriges styrelse har genom verksamhetschefen varit representerat i en rad olika centrala funktioner såsom Svensk Teaterunion och dess branschkommitté, Svensk Danskommitté, Centrumbildningsnätverket och därigenom den Centrala kulturarbetsdelegationen, Översynen av bidragen till den fria scenkonsten, Dansalliansens beredande arbetsgrupp, förhandlingar om det nya kollektivavtalet mellan Danscentrum och Teaterförbundet och mycket mer. Danscentrum Sveriges personella behov har varit mycket större än de 50% Verksamhetschef och 20% ekonom som kansliet består av. En del av uppgifterna har också genomförts med hjälp av kanslierna i de regionala organisationerna. 

Det interna arbetet i organisationen har präglats av de olika uppdrag som stämman 2005 gav styrelsen. Det har bland annat handlat om att utveckla organisationen och skapa gemensamma strukturer för de regionala organisationerna. Styrelsens sammansättning har därför varit väldigt viktig och att varje regional organisation har representation i styrelsen är en förutsättning för detta. Styrelsen uppgift har på många sätt varit att lyfta fram danskonstnärernas behov i hela landet men också se till organisationens särskilda behov ute i alla regioner. 

Styrelsens och även organisationens arbete har i stort sätt enbart begränsats av att vi har ett allt för litet och överbelastat kansli och att bilden är den samma i de regionala organisationerna. Medelsbristen är den huvudsakliga orsaken till detta vilket innebär att Danscentrums behov av ökade intäkter som i stort består av anslag är en förutsättning för hur mycket uppgifter organisationen kan utföra. 

Styrelsen har tagit fram förslag till nya stadgar som ska fastställas av Danscentrum Sveriges stämma den 13 maj 2007. Stadgarna i sig medför en organisationsförändrig som kommer att ge medlemmarna ett större inflytande över riksorganisationens verksamhet och inriktning. Vi stryker ordet Sverige i organisationens namn och återtar den ursprungliga benämningen, från 1971, Danscentrum. Vi omdefinierar oss nu som en riksorganisation och istället för att enbart fyra regioner är medlemmar blir nu alla individer och grupper medlemmar i riksorganisationen genom sitt medlemskap i en regional organisation. Vi avskaffar föreningsstämmorna vart annat år och inför kongresser vart tredje år men med årsmöten åren emellan. 

Demokratin fördjupas genom att alla medlemmar ges närvaro-, yttrande- och förslagsrätt till Danscentrums kongresser och årsmöten. Vi vidgar vår medlemsantagning och öppnar även upp för medlemmar inom mim, nycirkus och performance som är verksamma inom dans med fokus på scenkonst. Detta är några av de ingredienser som kommer att göra Danscentrum ännu mer vital och spännande som organisation. 

Det externa arbetet har bland annat handlat om det intensiva arbetet som många medlemmar lade ner i Kulturrådets framtagande av Handlingsprogrammet för den professionella dansen. Styrelsen och verksamhetschefen var särskilt aktiva i de olika sammanhang som frågorna lyftes upp. Danscentrum lämnade även in ett yttrande med vår syn på innehållet i dokumentet och visade bland annat på ett konstruktivt sätt vilka centrala uppgifter organisationen har inom den professionella danskonsten i Sverige. Bland annat så lyfte Kulturrådet på ett förtjänstfullt sätt fram Danscentrums nya roll som arbetsgivarorganisation för de frilansande koreograferna och för alla de av våra medlemmar som iklär sig rollen som arbetsgivare. Detta är kanske en de största uppgifterna som Danscentrum tagit på sig i och med att vi tillsammans med teaterförbundet tecknat ett kollektivavtal som numera ger de anslutna medlemmarnas anställda rätt försäkringar och pensionsavsättningar. Men det går också att konstatera att det fortfarande är tufft för en del av koreograferna att leva upp till kraven i kollektivavtalet då bidragen och de övriga intäkterna till danskonsten alltjämt är försvinnande låga. 

En annan mycket lyckad satsning som Danscentrum arbetat hårt med har varit inrättandet av Dansalliansen. Den tredje anställningsformen där vi har möjligheten att anställa yrkesverksamma dansare och erbjuda dessa en tryggare tillvaro istället för den instabilitet som beroendet av a-kassa innebär. För den samtida danskonstens utövare är detta ett gissel eftersom kontrakten är allt för korta och de fasta anställningarna lyser med sin frånvaro. Danscentrum är tillsammans med Teaterförbundet, Svensk Scenkonst och Trygghetsrådet TRS ägare av Dansalliansen som i november 2006 anställde 12 dansare. I regeringens ekonomiska vårproposition kunde vi glädja oss åt ytterligare satsningar på Dansalliansen som möjliggör en större utbyggnad än den nyanställning med ytterligare 10-15 dansare som kommer att anställas från den 1 augusti 2007. 

Sammanfattningsvis är det ingen tvekan om att ett starkt och fräscht Danscentrum behövs. Att Danscentrum gör skillnad är ett faktum men också ett bevis i det arbete vi lägger ner för att förbättra situationen för den samtida danskonstens utövare. Efter två mycket lyckade år och med en expanderande verksamhet är det nu också viktigt att vi syns. Risken med att arbeta mycket med den interna organisationen eller genom nätverk i andra sammanhang är att den egna organisationen blir osynlig. Detta kommer Danscentrums planerade marknadsföringskampanj att råda bot på och danskonsten kommer samtidigt att synliggöras utifrån våra gemensamma perspektiv. 

Danscentrum och de regionala Danscentrumorganisationerna har ett viktigt kulturpolitiskt och arbetsmarknadspolitiskt uppdrag som arbetsgivarorganisation med kollektivavtalet i grunden, som konstnärlig centrumbildning med ett arbetsförmedlande uppdrag, som delägare av Dansalliansen och som intresseorganisation för våra medlemmar har vi som organisation fantastiska möjligheter att tänka nytt, förändra och fortsätta utvecklas. Allt för danskonstens skull! 

Men när DN konstaterar att många av Teaterförbundets medlemmar har väldigt korta kontrakt, endags kontrakt, kommer de till slutsatsen att A-kassan överanvänds och utnyttjas. Jag hade väntat mig en lite större förmåga att krypa in under siffrorna och analysera t.ex. scenkonstutövarnas vardag och arbetsmarknad.

Arbetsmarknaden ser ut på så sätt att kontrakten till och med kan vara några timmar så endagskontrakt är inte alls ovanliga på en arbetsmarknad där fasta anställningar lyser med sin frånvaro. Inom t.ex. den samtida danskonsten så finns i stort sett inga fasta anställningar. Någon enstaka vid Norrdans och Skånes Dansteater alla andra är frilansande och lika mycket frilansande är de flesta koreograferna som genom låga bidrag från stat, landsting/regioner och kommuner lyckas trolla med pengarna och skapa fantastiska dansupplevelser för sin publik.

Det finns helt enkelt inga fasta jobb eller heltidsanställningar att söka. Koreograferna anställer sina dansare på treveckorskontrakt och sedan spelas föreställningen i snitt under en vecka för att antingen läggas ner, gå ut på turné eller kanske tas upp igen någon månad senare. Dansarna kan aldrig ligga på latsidan för då klarar de inte av sina uppdrag, de klarar inte av att vara dansare utan kontinuerlig träning. De flesta dansare tar daglig träning varje dag för att behålla sin rörlighet och träna upp sitt verktyg, kroppen.

Att arbetsmarknaden ser ut som det gör ska inte lastas dansarna. De söker de jobb som går att få och de tackar ja till kontrakten som erbjuds oavsett längd efter de i hård konkurrens lyckats få någon av rollerna.

Detta är kanske en av de största bristerna i den nationella kulturpolitiken; att de frilansande scenkonstnärerna som bland annat bär upp den största delen av scenkonsten som riktar sig till barn och ungdomar, inte har några längre anställningar och tvingas försörja sig periodvis genom A-kassan.

Som jag ser det ligger det ett ointresse för kulturfrågorna i grunden. Om staten vill att även Sverige ska ha en levande scenkonst med utövare som kan försörja sig på sitt arbete måste kulturfrågorna tas på större allvar. Större satsningar måste göras på den fria scenkonsten och pengarna ska in i kulturbudgeten och inte i form av arbetsmarknadsstöd. Idag subventionerar de flesta scenkonstutövare samhället genom sina dåliga löner och sin låga A-kassa. Många betalar helt enkelt med sin egen tid för att majoriteten av befolkningen ska kunna få en scenkonstupplevelse som kan förändra deras liv.

DN avslutar sin ledare med att lyfta fram ett mycket lyckat exempel, Teateralliansen med sina knappt 110 anställda. Och denna tredje anställningsform är verkligen en av de viktigaste lösningarna för att skapa en större arbetsrättslig och social trygghet för utövarna. Sedan slutet på förra året finns det även en Dansallians med 12 anställda dansare. Regeringen satsade pengar i vårbudgeten för att bygga ut Dansalliansen och även skapa en Musikerallians.

Idén med allianserna går ut på att man har sin anställning där men måste vara tjänstledig så mycket som möjligt med anställningar ute på scenerna för att få vara kvar. På så sätt slipper de frilansande skådespelarna och dansarna att gå ut och in i A-kassan. Men så länge inte anslagen för allianserna ökar i snabbare takt så att fler kan få anställningar kommer kriterierna för att bli antagen att vara fortsatt tuffa.

Om inget görs nu kommer vi om bara ett år att se en enorm utslagning av bl.a. en massa talangfulla scenkonstnärer i hela landet. Något som kommer att göra Sverige både fattigare, fulare och mindre attraktivt som en modern världsstat där samhället har råd med konstnärer som är fria från kommersialismens negativa verkningar.

Läs mer om Dansalliansen här: www.dansalliansen.se

Och om TeaterAlliansen här: www.teateralliansen.se

Det var ett intressant samtal där vi som medverkade i panelen på olika sätt synliggjorde behoven och situationen. Behovet av mellanhänder mellan scenkonstproducenterna och skolorna är ytterst viktiga. För en fri grupp är det en omöjlighet att kunna ha enskilda kontakter med varje skola och stadens 800 kulturombud och eldsjälar som arbetar på skolorna. Det behövs därför någon som samordnar och förmedlar, en kompetent mellanhand mellan skolan och scenkonsten.

I Stockholm har det hittills funnits 4-5 kultursekreterare som haft ett sådant uppdrag, att förmedla föreställningar till skolorna. Den rådande situationen där det egentligen inte finns någon klar organisation för hur kulturen ska integreras i skolan oroar många fria scenkonstnärer, något som i förlängningen också får konsekvenser för alla de barn och ungdomar som går miste om scenkonstupplevelser.

Skolans förvaltning ska centraliseras från den decentraliserade stadsdelsindelningen till en central skol- och utbildningsförvaltning. Utan att gå in på den specifika omorganisationen så är det idag oklart på vilket sätt denna nya förvaltning kommer att ta sig an kulturfrågorna. Det var därför befriande att lyssna på Peter Fredriksson, rektor på Mariaskolan, när han beskrev situationen i skolan och på ett frigörande sätt gav oss insyn i skolans värld och synen på kulturen. Det är sällan jag har träffat på en så kulturkompetent rektor som på ett så stort allvar engagerar sig i barns behov av kulturupplevelser och sin personals kulturfortbildning.

Självfallet har skolan ett eget övergripande ansvar att integrera kulturupplevelserna i skolans arbete utan att det ska behöva handla om ett scenkonstbesök om året, något som ligger utanför skolans ordinarie verksamhet. Här har den nya centrala förvaltningen för skolan ett avgörande inflytande för planeringen av den infrastruktur som måste byggas upp för en effektiv distribution av kulturupplevelserna. Stockholms politiker har sedan ett ansvar att i den lokala skolplanen skriva in den kulturella upplevelsen som ett av de obligatoriska målen som alla skolor måste uppfylla.

Karin Helander från Centrum för barnkulturforskning talade klarspråk när hon beskrev barns rätt till kulturella upplevelser utifrån FN:s konvention om barns rättigheter. Det finns således inget ”om” utan det är vuxenvärldens och politikens skyldighet att se till att barnen inte berövas sina kulturella upplevelser.

Kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt (fp), lovade att se till att Stockholm åter upprättar en kulturpolitisk handlingsplan. Några andra initiativ lyftes upp som handlade om någon form av gemensam bokningscentral och en genomgripande diskussion med scenkonstutövarna om hur behoven ser ut. Det krävs gemensamma diskussioner kring möjligheter och idéer, om olika lösningar i frågan om distribution och förmedling mellan scenkonstproducenterna och skolan. Min idé var att Sjöstedt skulle ta sig an förslagen och sammankalla till ett sådant samtal med scenkonstutövarna vilket hon var positiv till.

Nu väntar vi med spänning på att få diskutera konkreta lösningar för att bryta det rådande dödläget som enbart skapar oro bland scenkonstutövarna. Nästa steg måste också vara att vi inom scenkonstbranschen även bjuder in skolborgarrådet Lotta Edholm för en diskussion även med henne som högst ansvarig politiker för skolan och utbildningen i Stockholms stad.

Cleo Boman från Mittiprickteatern beskrev bl.a. svårigheterna för en fri teatergrupp att nå ut till alla skolor. Michael Matz från Kulturrådet lyfte fram statistik och jämförde med hur det ser ut i övriga landet. Själv så lyfte jag upp danskonstens behov och att det för de frilansande koreograferna som ofta saknar producenter är en omöjlighet att nå ut till skolorna utan professionella mellanhänder. Här är även Danskonsulenten i Stockholms stad och län (en verksamhet som Danscentrum utför på uppdrag av staden och länet med stöd från staten) en spindel i nätet. Där vi under de senaste åren sett en enorm ökning av efterfrågan på dans men där subventionerna som Danskonsulenten fördelar inte räcker till. De fria koreograferna saknar fortfarande en utbyggd infrastruktur med egna lokaler och scener.

Det ska bli spännande at följa upp vad som kan konkretiseras efter detta samtal på Teater 3 som leddes av Niclas Malmcrona från ASSITEJ. 

Kom och lufta dina åsikter, informera dig och delta i ett samtal om förskole- & skolteaterns villkor i Stockholm.

Medverkar gör:

• Madeleine Sjöstedt – kulturborgarråd
• Karin Helander – Centrum för barnkulturforskning
• Cleo Boman – Mittiprickteatern
• Michael Matz – Kulturrådet
• Tasso Stafilidis – Danscentrum
• Samtalsledare: Niclas Malmcrona – ASSITEJ

Kvällen bjuder på enastående möjligheter till samtal, konfrontation, fördjupning, förståelse och kontaktskapande mingelmiljö i teaterns foajé.

Frågorna är många: Hur ser framtiden ut för scenkonst för barn i Stockholm? Vilka visioner har den nya borgerliga majoriteten? Hur ska vi stärka samarbetet med skolorna? Hur bibehåller vi och stärker kvalitén? Hur ska subventionssystemet för teater och annan scenkonst fungera?

Måndag 23:e april kl 19 (kom i god tid!) Teater Tre, Rosenlundsgatan 12.  Fri entré och baren är öppen.  Anmäl din närvaro till www.teatertre.se eller 08-669 00 60 

Kvällen är ett samarrangemang mellan Teater Tre, Teaterförbundet avd 203, Teatercentrum och Svenska Assitej.

I korthet så ska de 150 miljonerna användas till följande under 2008:

Utöver de 150 miljonerna för 2008 presenterades bl.a. följande satsningar:

Jag skulle ha önskat en större satsning på den fria scenkonsten som under många år varit underfinansierad. Dessutom har det under många år ställts krav på avtalsenliga löner och kollektivavtal på området vilket är ett faktum idag. Både Danscentrum och Teatercentrum har sedan några år tillbaka slutit kollektivavtal med Teaterförbundet. Om de frilansande arbetsgivarna ska kunna uppfylla åtagandena i kollektivavtalen måste den fria scenkonstens anslag öka. Urgröpningen av att anslagen inte omräknas i takt med övriga kostnadsökningar innebär ett behov på mellan 80-100 miljoner.

För mig är det en självklarhet att om man vill ha starka fria scenkonstutövare så kan man inte fortsätta att bara stå och se på hur de fria dans- och teatergrupperna åderlåts. Förutom att den konstnärliga friheten riskeras så ser jag en fara i att pluralismen begränsas och därmed också yttrandefriheten. Att söka efter kommersiella finansieringar är för mig inte en lösning på den kulturpolitiska arenan. Det finns redan utomordentligt skickliga producenter och privatteatrar som arbetar på marknadens premisser och många gör det framgångsrikt. Men en kulturpolitik värd namnet kan inte förvänta sig en marknadsanpassning av den fria scenkonsten som tvingas ut i kommersiella hänsynstaganden där den konstnärliga friheten pantsätts eller säljs ut.

Kulturbudgeten är en liten del av de totala statliga budgetanslagen och då är det viktigt att hitta lösningar för framtiden och ge garantier för mångfald och konstnärlig frihet, inte bara för yttrandefrihetens skull utan också för konstens och upplevelsens egenvärde.

Jag kan glädja mig åt att regeringen inser de positiva effekterna av Dans- och Teateralliansen när de nu föreslår nya satsningar för en utbyggnad av Dansalliansen och inrättandet av en ny Musikerallians.  De olika kulturpolitiska allianserna är en tredje anställningsform som ger en långsiktig och riktad satsning för kulturarbetares och konstnärers försörjning.

Jag återkommer så fort jag satt mig djupare in i den ekonomiska vårpropositionen och regeringens förslag på kulturområdet…