Allt jag skrivit på bokus.com

Hej & Tack för mig!

Med detta sista inlägg avslutar jag mina fyra veckors bloggande här på bokus.com. Och det har varit fyra händelserika veckor där jag fått möjlighet att både skriva om innehållet i min bok Mitt brinnande hjärta men också reflektera över saker som skett omkring oss. I detta inlägg vill jag beröra lite olika saker men också lämna kvar något till Dig som läsare. Direkt från mig till dig…

Igår kväll så hamnade jag framför teven med en sen middag. Först handlade det om manlig prostitution på Kalla Fakta och sedan om sexmissbruk och misshandelsrelationer i Carin 21.30. Jag måste erkänna om att det var mycket som skulle bearbetas på en och samma gång men ämnena var för mig både brännheta och högaktuella. Jag har länge engagerat mig på olika sätt där jag kommit i kontakt med frågan om prostitution och sexarbete samt det här att hamna i ett missbruk och/eller att normalisera en misshandelsrelation som man inte kan ta sig ur.

Det var intressant att sexbrottsutredningen gjorde den tydliga skillnaden på kvinnor och män som hamnar i prostitution med distinktionen att kvinnor är offer och tvingas dit medan homosexuella män själva söker sig dit och inte far illa på samma sätt som kvinnor. Den anonyma unga mannen som intervjuades berättade att han blev lockad att sälja sig redan som barn, som 14-åring. Givetvis en oerhörd kränkning, som på alla sätt ska fördömas. Många blev kanske förvånade att ingen av de som prostitutionsgrupper som arbetar i Stockholm, Göteborg och Malmö inte vänder sig till prostituerade män, unga killar. Jag blir själv inte särskilt förvånad. Utan att i detta inlägg gå in på att analysera sexköpslagen kan jag inte låta bli att påpeka det faktum att lagstiftningen i sig fått konsekvenser som kanske gjort det ännu värre för dem som befinner sig i prostitution mot sin vilja på grund av missbruk eller andra former av självdestruktivitet.

Många av dem som kanske behövde mest hjälp att ta sig ur drogberoende och prostitution tvingades gå under jorden och i själva verket är prostitutionen och sexhandeln mer utbredd än vad någon kunnat ana, i synnerhet sexköpslagsivrarna. Dessa som bevisligen osynliggjort den manliga prostitutionen och ofta hamnat i moralkonservativt argumenterade på gränsen till utslag av moralpanik. Jag vill inte se att någon ska vara tvingad att sälja sig själv eller som killen i inslaget sa ”hyra ut sin kropp” för en stund. Men med detta går det inte att enkelt dra ett streck över allt och moralisera över varenda enskild vuxen individs egna fria val. Att jag i riksdagen motionerade om utvärdering av sexköpslagen handlade just om att de som verkligen behöver hjälp också ska få det men framförallt att nå alla dem som far illa och synliggöra de reella behoven för dessa, utan att moralisera om huruvida det är rätt eller fel att ta betalt för sex. Det finns en bok som jag framförallt kan rekommendera här på bokus.com och det är Petra Östergrens Porr, horor och feminister.

Så till Carin 21.30 där Unni Drougge som var en av gästerna beskrev sin upplevelse av den destruktiva verklighet hon hade levt i och nu skrivit om i sin senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek, ytterligare en toppenbok som finns här på bokus.com.

Men hur svinaktigt är det inte när redaktionen ringer upp några av författarna, som Drougges huvudperson i boken är agent åt, och dessa kallar Drougge för att hon ljuger och hittar på. Inte ens den i laga kraft vunna domen mot denne Niclas får dem att besinna sig utan fortsätter att anklaga Drougge för falsarier. Detta är givetvis skandalöst och som jag ser det en oerhörd kränkning av Unni Drougge, som om det inte räckte med den kränkning som bokens huvudperson Niclas stått för. Hur kan det vara så att någons egna upplevelser och erfarenheter kan förnekas så skarpt. Det kan ju knappast vara någon annan än Unni Drougge som har tolkningsföreträde för sina egna upplevelser och erfarenheter.

Detta är faktiskt något jag själv skriver i förordet till min bok Mitt brinnande hjärta. Så här skriver jag: Jag har skrivit den här boken för att jag vill berätta om mig själv och vad jag varit med om. Jag utger mig inte för att belysa sakernas tillstånd ur ett objektivt perspektiv, det handlar om mina egna upplevelser och erfarenheter. Jag har tolkningsföreträde till mitt eget liv och till mina känslor. Den här boken är en del av mitt innersta, en del av mitt liv och jag vill dela med mig av den kamp jag fört i samhället men också inom mig själv. Jag har kastat mig ut helt villkorslöst och utan fallskärm. Så se inte Mitt brinnande hjärta som ett recept, för jag kan inget ordinera.

Så stå på dig! Det har ingen betydelse vad du kallar dig eller hur du själv identifierar dig, bara du själv vet hur du vill definiera dig och har kraften att vara stolt, synlig och kräva din plats. Vars och ens egen identitet har ingen någonsin rätten att sätta sig över. Så var nu stolt, våga stå upp för dina mänskliga rättigheter och kräv den plats du har rätt till. Våga älska!

Nu far jag till Umeå för att framföra en performanceföreställning kl.18.00 i Verkligheten och i nästa vecka den 28 november medverkar jag i SVT2 och programmet Eftersnack kl.22.27 tillsammans med Anna-Lena Brundin. Så för er som kan se sändningarna i Södra Sverige kan ni se programmet direkt annars på webben www.svt.se i efterhand. Jag finns fortsättningsvis på min egen hemsida: www.tasso.nu. Läs mig och läs Mitt brinnande hjärta!

Tack Bokus! & Tack för mig!
🙂
Tasso

Historien går igen… och igen…

I slutet på februari och början på mars 1999 var stämningen som mest hätsk. Riksdagens talman Birgitta Dahl hade fått ta emot över åttahundra brev. Av dessa var elva positiva, resten beskrev avsky och intolerans blandat med vädjanden till talmannen att inte gå med på vår begäran att få visa Elisabeth Ohlson Wallins utställning ”Ecce Homo”. Den religiösa sekten Maranata, som nu senast gjort sig kända för att använda sig av slavarbetare som de betalar 500 kronor i månaden kontant, stod utanför riksdagen flera dagar med plakat och flygblad. Kristdemokraterna i riksdagen var rasande, de ville stoppa utställningen och dåvarande moderatledaren Carl Bildt gjorde en liknelse att det var lika korkat att visa ”Ecce Homo” i riksdagen som att hänga upp en utställning av folkmördaren Pol Pot i talmanskorridoren. Jag fick det grövsta mordhotet och inkorgarna i ledamöternas e-post översvämmades.

En av de första sakerna jag gjorde efter att jag hade tagit plats i riksdagen var att initiera bildandet av riksdagens hbt-grupp (homosexuella, bisexuella och transpersoner). När gruppen väl hade bildats 1998 så bestämde vi oss för att visa Elisabeths utställning i riksdagen eftersom den innehöll så många av de frågor som riksdagen skulle komma att lagstifta om. Det handlade bland annat om utvidgningen av hetslagstiftningen till att även omfatta homosexuella, det var frågan homosexuella och adoptioner, lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning och äktenskapslagstiftningen som skulle bli könsneutral. Efter flera veckors väntan fick vi äntligen ett positivt beslut av talmannen och utställningen kom att bli den mest välbesökta som någonsin hade visats inom riksdagens väggar.

Nu är året 2007 och Elisabeth Ohlson Wallin är åter aktuell med bland annat sin utställning ”In Hate We Trust”. En utställning som på ett ypperligt sätt beskriver det hat som vi hbt-personer möts av varje dag men som ingen gör något åt. Som jag skrivit i tidigare inlägg så har Högsta Domstolen friat alla de har prövat från hets mot homosexuella, såväl nazister som kristna fundamentalister. I religionens namn får tydligen hur mycket unket som helst vädras på hbt-personers bekostnad. I vanlig ordning så är det just dessa intoleranta och fördomsfulla som reagerar på Elisabeths fotografier. Jag menar att Elisabeth lyckas peka på sambanden och visa på att ansvaret ligger hos dem som hetsar eller väljer att hålla tyst när deras röst behövs som mest.

Det senaste är att Skånepolisen försökt censurera Elisabeth Ohlson Wallin i samband med att hon bjudits in för att medverka i en konferens under temat hatbrottets orsaker. ”In Hate We Trust” skulle visas och polisen bad Elisabeth att plocka bort två av bilderna, annars skulle hon strykas ur programmet. Den ena bilden föreställer två mammor och deras barn som sitter framför en teve där man ser Göran Hägglund. Den andra föreställer en kyrksal där församlingsmedlemmar i likhet med predikaren gör Hitlerhälsningar och på andra sidan syns homosexuella par. Att just polisen försökte censurera dessa bilder ser jag som djupt allvarligt eftersom polisen har att ta emot anmälningar och utreda hatbrott. Om polisen väljer att blunda för de kopplingar som finns mellan de hatbrott som begås och de hetsande pastorerna och kd-politikerna så väljer de att inte se något som existerar. Det är allvarligt!

Nu fick Elisabeth medverka och visa alla sina bilder till slut men händelsen är anmäld och ska utredas. I min bok Mitt brinnande hjärta så skriver jag om ”Ecce Homo” i riksdagen och om min syn på kopplingar mellan religiösa och politiska ledares hetsande mot homosexuella med de hatbrott som begås varje dag. Elisabeth Ohlson Wallin är en av de hjältar och skickliga konstnärer som vågar lyfta fram sin samtid på ett konkret sätt och som inte bara berör utan också upprör. Detta gör henne till en modig och stark samtidskonstnär med ambitioner att vara med och förändra världen så att vi alla får plats, blir sedda och respekterade. Tack Elisabeth! Här hittar du turnéplanen med alla de plaster där du kan se ”In Hate We Trust”: http://www.ohlson.se/utstallningar_inhatewetrust.htm.

Missa inte Ohlson Wallin! (Här finns hon på Bokus.com)

Heeeeej!

Åter en ny vecka med många spännande möten och en hel del telefonsamtal och mycket e-post att besvara. Förra veckan fick jag ett sådant efterlängtat e-brev…

… jag har äntligen blivit uppbokad till en av mina favoritplatser, Helsingborgs stadsbiblioteket. En lärande plats som jag började besöka redan under min barndom och som bjöd på både spänning och bildning. Det är långt dit men den 23 april, på världsbokdagen, ska jag besöka gamla ”biblan”. Under årets bokmässa, när jag satt på scenen och pratade om min bok, såg jag plötsligt ett bekant ansikte bland de många åhörarna. Ett ansikte som jag inte hade sett på många år. En vacker, vithårig äldre dam som påminde lite om Tove Jansson. Så Blev jag lite osäker och tänkte kan det verkligen vara hon? Det måste vara hon! Jag bad en av killarna i förlagets monter att be henne vänta tills vi var klara för jag ville prata med henne.

Kvinnan var ingen mindre än Evi, min barnbibliotekarie. En person som haft stor betydelse för mig och som betydde väldigt mycket då, i Helsingborg. Hon berättade om hur jag var när min storasyster följde mig till biblioteket och andra detaljerade berättelser som hon mindes från min barndoms biblioteksbesök. Tänk att jag fick återse min barnbibliotekarie, underbara Evi.

Jag har såklart haft mycket med stadsbiblioteket att göra även i vuxen ålder och inte mins i min profession. Förutom alla Teater UPP Å NER:s framträdanden på biblioteket med olika föreställningar och program så hade vi ett intimt samarbete som inleddes 1996 i samband med projektet och föreställningen ”Läs mig!”. En produktion som handlade om läs- och skrivsvårigheter med sin premiär 1997 och som ingick i den då pågående dyslexikampanjen. Nu hoppas jag att jag får återvända till biblioteket i Helsingborg tillsammans med kollegan Helen så vi får köra en föreställning med sånger ur vår Vysotskij- och Brelrepertoar. Nu återstår att se hur det blir den 23 april nästa år.

På fredag ska jag till Umeå och framträda med en performanceföreställning i samband med att min vän Gun har vernissage i ”Verkligheten” med sina bildvävar. Några av vävarna som kommer att ställas ut är mina och bland dem finns ett vackert porträtt som Gun vävde till min 30-års dag. Nästa år kommer Gun ut med boken om hennes liv som aktivist och hennes konstnärskap. Hon finns med i min bok och för alla som läst om Gun i Mitt brinnande hjärta så är det inte svårt att förstå vilken enormt fantastisk människa hon är. Har ni vägarna förbi Umeå så besök Verkligheten och se hennes vävar. Här kan ni se några av Guns bildvävar: http://www.tasso.nu/bildvavar-av-gun/.

Ha det bra nu!

Nu är jag arg!

För återigen har det hänt att en domstol fattat beslut som inte tar hänsyn till det enskilda barnet. När den sydskånska tingsrätten fattade beslutet måste de ha haft allt annat i huvudet än just det enskilda barnet och att barnaga faktiskt förbjöds i den svenska lagstiftningen 1979. Det stora felet som en majoritet av tingsrättens nämndemän begår är att de verkar ha resonerat om huruvida det var misshandel eller ej utifrån de slag flickan fått av båda sina föräldrar. Rättens ordförande och en nämndeman ville tydligen fälla för ringa misshandel och det var det minsta som domstolen borde ha gjort med bakgrund i lagstiftningen, dess förarbete och framförallt domstolens skyldighet att tillämpa lagen så att inget barn far illa eller ens riskerar att fara illa.

Det är inte fösta gången och dessvärre inte sista gången som en svensk domstol beslutar att helt strunta i barns rätt och innerbörden av FN-konventionen om barns rättigheter som Sverige åtagit sig att följa. I ett samhälle som vårt och i ett land som Sverige ska barn ska aldrig riskera att hamna i sådan här situationer. Än mer beklagligt är det att flickan själv berättat och att föräldrarna erkänt. Barnhälsovården som slog larm genom sin anmälan ska givetvis ha en eloge, inte minst för att de tog flickans historia på allvar och att de lyssnade på henne.

I min bok Mitt brinnande hjärta har jag skrivit om min barndom och att jag fick stryk av mina föräldrar. För dem var det den uppfostringsmetod som de hade lärt sig, något annat kände de knappast till. Givetvis var det skadligt för mig och det de gjorde var fel. Skulle jag ha vågat berätta då och en domstol hade resonerat som så att: ”Tasso lydde ju inte sina föräldrar, han var trotsig.” och att: ”Detta ger hans föräldrarna total frihet att själva välja lämpliga uppfostringsmetoder.” skulle det givetvis ha varit en katastrof. Själv klarade jag mig helskinnad ifrån något som satt djupa spår hos andra barn och som farit riktigt illa. Många av de barn som hamnat snett i tillvaron och fått grava problem, som jag har träffat, har oftast vittnat om fysiskt våld från sin/sina förälder/föräldrar. Det är därför jätteviktigt att inte vuxenvärlden sviker barnen och i det aktuella fallet så är det samhällets rättsinstans som i praktiken säger att det är okej att slå, om det är lösa slag eller en knäpp mot huvudet.

Under min fördjupningsstudie i familjerätt som också presenteras i min bok beskriver jag ett studiebesök vi en domstol där jag frågade hovrättens domare på vilket sätt vi som politiker skulle kunna garantera och förklara för allmänheten att domstolen tar hänsyn till barnets bästa. Till svar fick jag att vi skulle ”förlita oss på domarnas sunda förnuft”. Och visst finns det många förnuftiga domare men tyvärr finns det också domare som varken är sunda eller kan stoltsera med ett sunt förnuft. I det aktuella fallet gällde detta nämndemännen och eftersom de ska stå för de värderingar som finns i det genomsnittliga samhället känns domen ännu mer som en katastrof.

Nu hoppas jag att domen snarast överklagas och att hovrätten i Skåne ställer allt tillrätta och talar om att det råder 0-tolerans mot att slå sina barn. Lagen är lättolkad! Och det är dags för domstolarna att ta barnen på allvar.

Ser du ett barn fara illa ska du anmäla och även själv ingripa för att hindra en kränkning eller ett slag.

Hoppas att jag slipper vara lika arg imorgon…

Hejsan,

I helgen fick jag en glad överraskning. Linna Johansson hade skrivit om min bok på Expressens ledarsida och rubriken får tala för sig själv: ”Tassos bok är ett lyckopiller” Läs hela Linnas ledarkrönika här: http://www.expressen.se/1.920080

Överhuvudtaget så strömmar reaktionerna in och det är både jätteroligt och spännande. Det är ju trots allt mitt liv och mina gärningar som läsarna får ta del av. Reaktionerna handlar om allt mellan spänning och fasa, mellan glädje och besvikelse och det som berör mig mest är alla som på olika sätt stärks i sig själv genom att läsa Mitt brinnande hjärta.

Här är några av reaktionerna:
”Hur fan stod du ut i ett sånt helvete och orkade göra allt du gjorde?”
”Jag har sällan läst någon som vågat lämna ut så mycket av sig själv.”
”Du är modig som vågar skriva om sådant som andra ens inte vågar tänka.”
”Att läsa dina olika komma ut berättelser är så befriande för mig som ännu inte vågat komma ut för någon mer än mig själv.”

Dessutom har Ulrika Dahl recenserat boken i senaste numret av Kom Ut och refererar till avhandlingen Playing Aktivists and Dancing Anarchists: Men and Masculinities in Cultural Performances in Contemporary Sweden där teatervetaren Dirk Gindt undersöker kopplingarna mellan politisk aktivism och teater med betoning på vilka sorters maskuliniteter som är möjliga på olika arenor. Så här skriver Dahl: ”Sedd i detta ljus är Tasso Stafilidis memoarer enastående. Tasso förde under sina riksdagsår bokstavligen in både teater och queer och det är uppenbart att en vänsterliberal blattebög verkligen utmanar både politikens kön och partipolitisk dogmatism.” Dahls avslutar recensionen med följande: Att Tassos politiska, teatraliska vision var för radikal för att föra honom till landsfaderrollen är inte så konstigt. Det är bara att hoppas att hans efterträdare, oavsett partipolitisk tillhörighet, kan fortsätta det viktiga arbete han påbörjat. Nu ser vi fram emot vad ceremonimästaren, invigningstalaren och rättvisekämpen ska göra för hbt-rörelsen, bortom den om än så viktiga men ofta fyrkantiga partipolitiken. Klart är att våra hjärtan kommer att fortsätta brinna för Tasso.”

Det är så klart oerhört stort för mig att få så starka reaktioner och att människor blir berörda av det jag skrivit. Senast för någon timme sedan fick jag mejl från en gymnasieelev i Helsingborg som gjorde ett arbete i sin sociologikurs och ställde en rad olika frågor till mig. Jag tog mig tid att genast svara på hennes frågor, precis som jag alltid gjorde som riksdagsledamot. Men nu svarar jag inte i någon annan roll än mig själv. Intressant är att svaren på alla frågor som Helsingborgseleven ställde finns i min bok. Så Mitt brinnande hjärta är också en liten uppslagsbok där jag redogör för mina åsikter i en rad olika frågor och så klart också mitt livs egen uppslagsbok.

Idag blev det mycket om Mitt brinnande hjärta men just nu är jag väldigt uppfylld av allt som skrivs om boken så då är det detta jag delar med mig av även till Er som läser detta.

Vi ses snart igen…

Heeeej vackra dag!
…fylld av skräck och elände.

Under en intervju alldeles nyss så fick jag frågan om vad som betyder allra mest för mig just nu. Tror ni att jag kunde svara på frågan? Jag hade faktiskt svårt att ge ett enda svar och insåg att jag sitter fast i ett slags solidaritetspatos för min omgivning i stället för att ägna en tanke på mig själv. Jag tog upp miljön och vikten av att något görs innan det är alldeles för sent. Jag tänkte på allt mänskligt lidande världen över som har sin grund i att det finns många som vill berika sig på andra människors bekostnad. Barnslavarna i Indien som nyligen fått sin frihet. Ännu en sprängd pedofilliga med förgreningar till Sverige och ytterligare många utnyttjade barn. Offren för de senaste dagarnas massakrer och andra mord, deras anhöriga. Journalisten frågade om jag inte borde tänka lite mer på mig själv.

Igår så stötte jag ihop med en av de personer jag beundrat sedan lång tid och fått möjlighet att lära känna under mina sista år i riksdagen. En person som också har offrat mycket för andra, för barnen. Den tidigare kriminalinspektören, författaren och flerfaldiga hjälten Monica Dahlström-Lannes. Det märks väl tydligt att hon är en av mina idoler. Hon har vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta barn och barn som farit illa. Jag kom i kontakt med Monica första gången 1989 då jag för fullt arbetade med förberedelserna i mitt första teaterprojekt där jag var anställd som skådespelare. ”Känna Ja – Känna Nej” en föreställning och ett projekt som skulle stärka barns självförtroende och självkänsla i syfte att förebygga övergrepp.

Monica hade precis kommit ut med sin bok Mot dessa våra minsta som på ett enkelt sätt beskrev hela processen från att det uppstår misstankar om övergrepp, hur man upptäcker skador, vilka signaler som är viktiga att lyssna på, anmälningsplikten inom förskola, skola och sjukvård, vad som händer efter en anmälan, vad polisen gör osv. Jag pratade med Monica för första gången redan då och boken var jätteviktig för oss i teaterprojektet. Jag skriver om teaterprojektet i Mitt brinnande hjärta och beskriver bland annat hur elevvårdsteamet i Helsingborgs kommun bestämmer sig för att inte stödja det med motiveringen att de inte har någon beredskap att hjälpa de barn som eventuellt skulle behöva hjälp efter att de deltagit i vårt projekt. ”Var tionde flicka och var trettionde pojke är ju inte så många i sig.” och ”Att ni pratar om det här med barnen kan ju vara ett sexuellt övergrepp i sig” var kommentarer som elevvårdsteamet med läkare, kurator, psykolog och skolsköterska gav oss. Än idag tycker jag att det är både makabert och förbryllande. Men förvånas jag? Nej, dessvärre inte. Jag har sett för mycket elände för att bli förvånad.

Men jag vet hur viktiga och betydelsefulla personer som Monica Dahlström-Lannes är och jag gläder mig åt att hon efter så många år är still-going-strong. Hennes insatser gör skillnad på riktigt och många gånger är det just Monicas kompetens och förmåga som får de utsatta barnen att känna ett hopp och att se ett ljus tändas i en värld som annars helt släckts ner för dem. Det behövs fler som Monica!

Helgen ska jag ägna åt Republikanska föreningens kongress och ett inspirationsmöte med ledningen för Stockholm Pride som nästa år presenterar EuroPride 2008 i Stockholm.

Ha en skön helg trots stundande oväder och värm varandra när ni fryser…

Hej, hej!

Det var en händelsefylld gårdag och mycket av det som hände i ger en besk eftersmak med ytterligare frågor som är svåra att besvara.

Natten till gårdagen mördades två killar på Stureplan, inte så långt ifrån där jag bor. Högsta Domstolen friar två tidigare dömda från hets mot folkgrupp med motiveringen att yttrandefriheten väger tyngre. Så får jag ett sms från Helsingfors där en kompis befinner sig på studieresa med sitt utskott i riksdagen, minuterna senare rapporterar nyhetssändningarna om en massaker i finska Tusby där en 18-åring öppnat eld på sin skola och dödat minst nio personer och sedan skjutit sig själv i huvudet.

När så otäcka saker sker i vår direkta närhet så reagerar många av oss mycket starkare än de dagliga blodbad vi ser på teve från krigets Irak, militärledda Pakistan eller nu senast självmordsbombarna i Afghanistan. Jag har alltid förbryllats av att det är så men det är kanske inte så konstigt eftersom det oftast handlar om hur man känner igen sig i situationen eller vilken inlevelseförmåga man besitter för att verkligen förstå och känna det som pågår i en annan del av världen. I mitt skådespelaryrke är detta en grundförutsättning för att kunna gestalta karaktärer som ska vara äkta och trovärdiga.

Men om jag nu ska kommentera någon av alla dessa hemskheter så väljer jag trots allt den minst blodiga, i alla fall under gårdagen, Högsta Domstolens friande domar. Redan i samband med att Åke Green fick sin friande dom för sina cancersvulstliknelser hade jag svårt att begripa vad HD höll på med. Hetslagstiftningen är ju uttryckligen en inskränkning av yttrandefriheten och det är vad lagstiftarna beslutat. Men HD väljer åter att ogiltigförklara hetslagstiftningen när det handlar om hets mot homosexuella och enligt vår högsta domstol så är det alltså okej att i yttrandefrihetens namn uppmana till mord på oss bögar och flator. Jag tycker att detta är obegripligt. I synnerhet i ljuset av att lagen stiftats för att skydda en utsatt folkgrupp från nazisters och religiösa fundamentalisters kränkningar och missaktning.

Vad händer då när personer som 18-åringen i Finland, killen som satt bakom ratten vid Stureplan eller varför inte han som knuffade en person framför ett tunnelbanetåg i helgen, lyssnar på den yttrandefrihet som inskränker mångas frihet? Vems är skulden när någon i yttrandefrihetens namn kränker någon annan eller inspirerar någon annan att döda?

Jag kan inte låta bli att ställa frågorna för det fanns trots allt ett syfte med att riksdagen för några år sedan stiftade en ny lag där även homosexuella skrevs in som folkgrupp i hetslagstiftningen, en lag som för övrigt stiftades efter nazisternas framfart under andra världskriget. I mina ögon så har HD dömt fel. De har helt enkelt inte tillämpat lagen enligt lagstiftarens intentioner. Inte ens för HD kan det väl vara en nyhet att hetslagstiftningen inskränker yttrandefriheten för dem som vill använda sin yttrandefrihet för att missakta, kränka och hetsa mot andra.

I Mitt brinnande hjärta skriver jag mycket mer om hetslagstiftningen och alla Åke Greenare som kantat min väg under åren i riksdagen och jag skriver också om det yttersta beviset för empati som jag illustrerar med ett citat från filmen om Rosa Luxemburg. Så här skriver jag i boken:

”Nerför mina kinder, rinner era tårar…” Citatet får illustrera de känslor jag och mina medarbetare brottades med varje gång vi fick vetskap om ytterligare ett barn som farit illa i Sverige. Dessa starka ord i filmen om Rosa Luxemburgs liv etsade sig fast i mitt minne för många år sedan; en person försökte i ett brev förklara för den fängslade, torterad och våldtagna Rosa Luxemburg om den smärta hon kände över det Rosa utsattes för. Hon skrev ”nerför mina kinder, rinner dina tårar”. För mig är detta ett yttersta bevis på hur innerlig empati kan uttryckas.

Så gå nu ut och bry er om varandra och våga kramas mera!

Tasso

Heeeeeeej igen,

Har just kommit hem efter att ha pratat om Mitt brinnande hjärta i P3:s Morgonpasset. Lyssna här: http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/index.asp?ProgramID=2024

Att vara tillbaka i den stockholmska vardagen efter en helg i Köpenhamn känns både kul och trist. Kul för att jag bland annat skulle vara med i Morgonpasset men trist för att Köpenhamn är en så underbar stad med ett fantastiskt myllrande liv. Fast på sätt och vis påmindes jag av likheter i och med allt politiskt käbbel. I Sverige lämnade jag avslöjandena om köp av svarttjänster av moderater som struntar i att betala skatt för de tjänster de köper trots sina väldigt höga inkomster. Och i Köpenhamn hamnade jag mitt i en brinnande valrörelse där rasistiska argument fortfarande verkar gångbara med främlingsfientliga tungor drypande av svärta och fördomar. Befolkningen i Danmark går till valurnorna på onsdag i nästa vecka, den 13 november. Jag hoppas innerligt att kärleken vinner valet och att de främlingsfientliga partierna en gång för alla förlorar sitt politiska inflytande och hamnar i den avskrädeshög de hör hemma. Men gissar jag rätt så infrias inte mitt hopp eftersom de politiska alternativen verkar vara så oklara för de danska väljarna och de rädda och inskränkta kommer även fortsättningsvis att förlita sig på fördomar om icke-etniska danskar.

I Morgonpasset fick jag frågan om mordhoten och hatbreven som jag tvingats vänja mig vid sedan 15 års ålder, något jag skrivit om i min bok. Jag kan inte nog understryka obehaget av att få så mycket hat riktat mot sig men istället för att bli skrämd till tystnad har jag alltid fått ny glöd i hjärtat för att fortsätta arbetet för allas lika värde och rättigheter.

Innan jag kom in i riksdagen fick jag hot- och hatbrev som refererade till mitt etniska ursprung. Det var rasister och nazister som ville mig illa och helst ville se mig livlös i någon skogsdunge. Men efter att jag valdes in i riksdagen var det som om alla nazister helt plötsligt tröttnade med undantag av några nazistiska sidor på internet. Men som på beställning dök hatbreven upp igen. Nu var det kristna fundamentalister som hade hakat upp sig på min sexuella läggning som i sina brev de bland annat använde följande formuleringar: ”Tasso Stafilidis, vi ber för dig.” och ”Du kan fortfarande välja mellan himmel och helvete. Välj det rätta!” Breven avslutades oftast med olika bibelcitat ur Gamla testamentet där det stod klart att homosexualitet var en styggelse och att homosexuella skulle straffas med döden.

Tänk att det kristna kärleksbudskapet även kunde få en sådan vändning att vissa kristna önskar livet ur mig om jag inte väljer deras rätta väg, den heterosexuella vägen. Vad är det som får människor att hata så?

Mer kärlek åt folket!

Hej på er!

För alla som nyfiket undrar hur releasefesten avlöpte så kan jag berätta att det var en helt underbar och fantastisk tillställning. Normal förlag hade som vanligt gjort sitt yttersta för att vi författare och våra gäster skulle trivas, vilket vi givetvis gjorde. Det kom enormt mycket folk som hade tagit med sig blommor och presenter i överflöd. Men mest av allt njöt jag av den värme och kärlek som alla så villigt spred omkring sig. Stort TACK till er alla.

Sedan blev det också som jag hade befarat; att komma ut som skådespelare för många av dem som enbart lärt känna mig som riskdagsledamot kändes stort. Dessutom finns nu en liten fanklubb som ivrigt efterfrågar om när nästa tillfälle kommer att uppstå då de kan höra mig och kollegan Helen Sandgren Åström sjunga igen. Att få dela med sig av sin kärlek till Vladimir Vysotskijs och Jacques Brels sånger är ett privilegium och en stor ära. Vysotskij har följt mig sedan 1989 då jag för första gången själv sjöng hans sånger i en föreställning efter att ha fått uppleva Fria Pro teaterns nypremiär av sina ”Sånger av Vysotskij” där jag praktiserade 1988. Jacques Brels verk sjöng jag för första gången 1995.

Igår fick jag frågan om varför jag valt att skriva om en svensk ambassadtjänsteman i min bok. Det var inte särskilt svårt att besvara frågan. När jag var i Iran för att utreda situationen för hbt-personer och mänskliga rättigheter så berättade den ena personen efter den andra om en anställd vid den svenska ambassaden som tack vare sin ställning som diplomat ”härjade” fritt bland huvudstadens unga homosexuella. Och det var självfallet inte detta som fick mig att reagera utan uppgifterna om att den svenska tjänstemannen utnyttjade sin ställning. Flera personer vittnade om att de blivit kränkta och berättade om att många var rädda att bli avslöjade om de inte uppfyllde hans önskemål. Att bli avslöjad i ett land där det råder dödsstraff för homosexualitet och där unga bögar avrättats på löpande band sedan två år tillbaka är ingen lek. Det är allvarligt och handlar om liv och död. Det är därför jag valt att skriva om det hela i min bok.

Inte bara för att jag blev så förbannad utan också som en slags upprättelse för alla dem som farit illa i Sveriges namn. Att samma tjänsteman vid ambassaden ansvarade för den rapport som stod till grund för att de svenska migrationsmyndigheterna avvisade homosexuella asylsökande till Iran gjorde ju inte saken bättre. Men det kanske är vetskapen om hur rättsosäker vår svenska asylpolitik är som får mig att bli mörkrädd. I många av de motiveringar till att homosexuella iranier avvisas från Sverige framkommer att de måste ha manifesterat sin sexuella läggning öppet för att i realiteten ha ett skyddsbehov. Sverige ställer således krav på att homosexuella ska ha varit öppna med sin läggning för iranska myndigheter för att få stanna i Sverige. När detta inte uppfyllt hänvisas bögar och flator till att resa tillbaka till Iran och inte leva öppet – inte finnas.

För en tid sedan när Irans president besökte USA uttalade han att homosexuella inte finns i Iran (något som senare dementerades med förklaringen att han menade att Iran inte har lika många homosexuella som USA). För mig är detta en skrämmande likhet mellan Irans presidents uttalande och de svenska avvisningsmotiveringarna.
– Åk tillbaka! Ni finns ju inte!
Jag ryser i hela kroppen…

Om en stund ger jag mig av till metropolen Köpenhamn. Vi ses igen i nästa vecka.
Till dess får ni ha en skön helg fylld av spänning och mycket kärlek.

Heeeeeeej,

I kväll ska vi fira!
Den stora releasefesten närmar sig och ikväll släpps äntligen min bok och detta tillsammans med min kompis och författarkollega Caroline Giertz som kommer ut med sin nya bok 24 timmar i oktober. Min debutbok är på olika sätt delar ur och av mitt liv, som jag valt att dela med mig av. Det som känns extra roligt är att i samband med kvällens tillställning så kommer jag och min skådespelarkollega Helen Sandgren Åström att framföra ett litet utdrag ur vår repertoar med sånger av Jacques Brel och Vladimir Vysotskij. För många av gästerna kommer det kanske att vara första gången som de ser mig agerar som skådespelare och sångare. Något jag slagits av i samband med de performanceföreställningar jag gjort under våren och hösten är att jag för många vänner och bekanta nu ”kommer ut” som skådespelare, då de tidigare lärt känna mig som riksdagsledamot och politiker.

I går eftermiddag var jag gäst hos Monica Saarinen i Studio Ett för att prata om boken. Och trots att tio minuter är ett relativt långt inslag (utan några musikavbrott) så tog tiden som vanligt slut jättesnabbt. Studio Ett valde att lägga tyngden på hur det var att komma ut i en familj med utländskt ursprung. Och jag förstår att mängden av olika berättelser som jag lyfter fram i Mitt brinnande hjärta tvingar journalister att välja vad av allt de ska fokusera på under intervjun. Så varje gång är det lite av en överraskning om frågorna kommer att handla om min barndomsskildring, min komma ut-process, mina åtta år i riksdagen, utredningsresan till Iran, min sorti ur politiken, hbt-reformer och lagstiftningsarbete, moralpanik i politiken etc.

I Studio ett berättade jag bland annat om svårigheterna för en ung kille eller tjej med utländskt ursprung att komma ut för sina föräldrar, i synnerhet om föräldrarna har föreställningar att homosexualitet är något perverst och sjukligt. Och då handlar det inte bara om mig själv utan också om alla de unga killar och tjejer jag mött som beskrivit sitt helvete för mig och om en vardag som tvingar dem att leva dubbelliv. Och jag känner själv igen känslan av att de kanske kommer att kosta för mycket om jag berättar men för många så är det mycket mer allvarligt än så. Det handlar om liv och död. Rädslan över att bli avslöjad som bög eller flata och att riskera livet på grund av föråldrade men cementerade inställningar och fördomar.

Men jag vet att man inte behöver ha sina rötter i Grekland, Turkiet, Iran eller Syrien för att känna samma rädsla. Jag har träffat ”Johan” som är en ”helt vanlig” kille från en småländsk liten stad med svenska föräldrar och ursvenska rötter. När ”Johan” bestämde sig för att komma ut för sina föräldrar som 17-åring mötte även han ett förakt och en avsky från sina närmaste. Hans småsyskon förbjöds att prata med honom eftersom föräldrarna hade talat om att ”Johan” skulle hamna i helvetet och så gott som alla i den närmste släkten tog avstånd från honom. ”Johan” flydde, fick hjälp och lever numera med skyddad identitet på hemlig ort. Så trots att vi kommit så långt i Sverige är det inte så enkelt att peka på oss med utländskt ursprung och säga att enbart vi har problem med våra ”oförstående” föräldrar. Fördomar och förakt är gränslöst och inte ens i Sverige lever alla ett liv som en dans på rosor.

Vi ses snart igen! Nu ska jag sjunga upp inför kvällens sångframträdande…

Heeeeeeej,

Jag heter Tasso Stafilidis och är 36 år. Född i Lessebo (Växjö), uppväxt i Helsingborg men bor numera i Stockholm. Jag är skådespelare, vigselförrättare, f.d. riksdagsledamot och nu också författare. Jag är jättestolt över att kunna presentera min debutbok Mitt brinnande hjärta där jag på ett rakt och ärligt sätt berättar om mina livserfarenheter och många av de händelser som präglat och påverkat mitt liv. En av mina vänner kommenterade häromdagen att boken också är en slags uppgörelse av mina åtta år i riksdagen och det stämmer så klart.

Jag har fått många frågor om varför jag valt att skriva så personligt och hur jag vågar berätta så öppet om svåra och tabubelagda frågor där jag också avslöjar en hel del elände. Mitt svar är enkelt; det är min berättelse jag har valt att skriva och hur jag själv har upplevt olika situationer, då går det inte gömma sig bakom formuleringar som skyler de sanningar som varit så påtagliga för mig. Att Mitt brinnande hjärta är en del av mitt inre är ingen hemlighet men jag är också noggrann med att inte pådyvla andra om vad som är rätt eller fel för dem.

Det känns jättespännande att få blogga här på Bokus och jag kommer att beröra olika aktuella händelser med kopplingar till vad jag skrivit om i min bok men också skriva om vissa av de saker som inte fick plats i boken. Jag hoppas så klart att Du som läsare ska få mersmak och med spänning invänta mitt nästa inlägg.