Irans utrikesminister i Sverige – på vems bekostnad?

Häromdagen kom Irans utrikesminister till Sverige. En utrikesminister som visserligen själv är styrd av den ayatollaregim som bl.a. förtrycker sina invånare; kvinnor, homosexuella osv. Frågan är om det finns någon som inte är förtryckt i Iran. Fast det skulle vara för enkelt att säga så. Visst finns det iranier som känner sig fria och som tycker att den islamiska regim de lever i ger dem allt de önskar, men jag tror knappast de är många.

Utrikesministern i ett land representerar sitt lands regering och det styre som förs. På så sätt representerade även den iranske utrikesministern en regim som avrättar unga homosexuella som ett avskräckande exempel och fängslar unga kvinnor för att de inte följer klädkoderna som bestämts. I den bemärkelsen är det givetvis avskyvärt att den svenska regeringen står med öppen famn och välkomnar någon som står för en sådan ondska och vars regim har så många människors lidande och ofrihet i sitt tveklöst bottenlösa samvete.

Jag mötte många underbara människor när jag var i Iran men det var inga fria människor jag mötte. Alla kände sig iakttagna och förföljda, alla kände sig rädda och vågade inte ta några onödiga risker. Jag mötte dem som själva hade fått känna på moralpolisens piskrapp och dem vars kompisar eller pojkvänner och flickvänner var spårlöst försvunna.

I den bemärkelsen är diplomati komplicerat ur ett medmänskligt och empatiskt perspektiv. Därför känns det som en självklarhet att inga demokratiska länder någonsin skulle acceptera ett besök från en representant från en sådan regim. Fast samtidigt ser jag även faran i att alltför mycket stigmatisera ett så stigmatiserat land. Jag ser en fara i att helt isolera dem. De känner sig som land stärkta av det. De får med sig sitt folk, trots förtrycket, då de övertygar dem att alla är emot dem. Alla är emot oss, de som inte är med oss är emot oss och då är de våra fiender. Detta påminner visserligen om den antiterroristiska Buschretorik som trasat sönder det irakiska folkets själar, ett folk som i likhet med iranierna inte var fria under sin diktators lydnadstvång.

Jag kan också känna att det måste vara okej för ett land att ta emot en representant från ett land som har så många människors blod på sina händer. Fast då förväntar jag mig att det handlar om långt viktigare frågeställningar än huruvida en troende muslim skakar hand med en kvinna eller inte, oavsett om denna kvinna är svensk minister och heter Maud Olofsson. För mig är det viktigt att när ett land som Sverige tar emot ett sådant avskytt besök så ska det även ge resultat. Inte i form av förödmjukelse utan i ett korrekt ställningstagande för den mänskliga värdigheten och till skydd för människors mänskliga rättigheter.

Jag tror knappast att vare sig näringsminister Olofsson eller utrikesminister Bildt protesterade mot att de unga bögar som den iranska homofobiska regimen avrättat på löpande band sedan våren 2005. Och då känns ett mottagande, oavsett hur kyligt mottagandet än var, som helt meningslöst. Tvärtom så blir det ett led i förtryckarregimens propagandamaskineri som i sig är ett led i att rättfärdiga alla de övergrepp som sker mot barn, kvinnor, flator och bögar dagligen i Iran. Så på vems bekostnad tog de svenska statsråden emot denne blodsbesudlade iranska utrikesminister?