Vysotskijs sånger i djupet av mitt hjärta

Fria Proteatern spelar åter Vladimir Vysotskijs sånger på Scalateatern för en redan frälst publik. Det är nästan 20 år sedan jag hade min praktik på Fria Proteatern och det var i samband med nypremiären av föreställningen ”Sånger av Vysotskij” 1988. Nu står det gamla gänget på samma scen igen och bjuder på en nostalgisk tillbakablick med många höjdpunkter bland sångerna.

Sedan förstå gånge jag hörde Vysotskijs sånger är jag fast och den första föreställningen jag och Helen spelade för en vuxen publik 1989 med Teater UPP Å NER var ”Ett lyrikprogram” där vi för första gången sjöng Vysotskijs sånger som en teatergrupp. Dessförinnan hade vi sprängt in några av sångerna i vår slutproduktion på teaterlinjen, ”Natthärberget” av Maxim Gorkij. Ikväll var förstå gången jag och Helen tillsammans lyssnade på dem som hade inspirerat oss till det stora antalet produktioner vi uppförde med Vysotskijs sånger. Under de knappt tio åren i Teater UPP Å NER hade vi minst en ny föreställning varje år med nya tolkningar av hans sånger.

Jag har mycket att tacka Fria Progänget och kvällens föreställning blir givetvis oförglömlig. Många av låtarna satt precis på rätt plats och i rätt nivå – en ren njutning. Trots svårigheten att välja bland allt jag gillar så var nog ”Den glödande bastun” med Tomas Bolme kanske kvällen starkaste framträdande. Några av de andra höjdpunkterna var ”Vargjakten”, ”Kupolerna”, ”Jag växte upp under Leningrads belägring”, ”Mina hästar” och ”Sången om jorden”.

När Elisabeth Nordkvist började sjunga utbrast kompisen Maria som hörde sångerna för första gången: ”Hon sjunger som Zarah Leander”. Och det var ingen tokig jämförelse. Nordkvists röst har ett djup och en tyngd som ingen av männen på scenen når. Och visst är det märkligt; för tjugo år sedan reflekterade jag knappast att Elisabeth var ensam kvinna på scenen. Nu kändes hon påtagligt ensam bland alla manliga musiker och skådespelare. Några av de mest skickliga: Stefan Ringbom, Tomas Bolme, Bo Hülphers, Hasse Björk, Pär Lindblom och Johan Mannerstedt.

Men kvällens upplevelser handlade också om alla de minnen som väcktes till liv. Mötet med Vysotskijs andra hustru i Moskva, framträdandet på Vysotskijmuseet, ryssarnas uppmärksamhet kring att ett gäng unga skådisar och musiker spelade och sjöng Vysotskij, alla bejublade föreställningar vi spelade i Helsingborg. Och framförallt; sedan Vysotskijs sånger en gång berörde djupet av mitt hjärta har de sedan dess en särskild plats i mitt liv. Nu fick även Kajsa, Olof, Markus och Maria också dela den upplevelsen tillsammans med mig och Helen.

Bonus var också fantastiska Marianne Klittvall, som också älskar Vysotskij, var där. Hon hade åkt upp från Helsingborg för att gå på föreställningen. Marianne är förutom en gammal vän också mamma till teaterlinjenklasskompisen Markus. När hon arbetade och bodde på Gotland brukade hon åka till Helsingborg för att se våra föreställningar. En kvinna som gjort mycket gott och har hur mycket som helst kvar att göra – en kvinna jag beundrar.

Så ett stort och varmt TACK till Fria Pro för Vysotskij!

TACK för sångerna onkel Vladimir!

Bilden: Teater UPP Å NER

Johan Ohlsson, Filip Runesson, Tasso Stafilidis (jag), Helen Åström och Pelle Nilsson.