Vad gjorde socialtjänsten och politikerna i Vetlanda när Louise levde i ett helvete?

Igår kväll försökte Janne Josefsson på SVT:s Uppdrag granskning att ställa ansvariga politiker i Vetlanda mot väggen i fallet Louise. Jag tror att många blev mer frustrerade efter programmet än vad de var innan eftersom politikerna i vanlig ryggradslös ordning inte hade något konkret att komma med.

En kvinna som själv hade erfarenheter av övergrepp beskrev på ett ypperligt sätt om att det går aldrig att förlåta eller komma till en försoningsprocess om kommunen inte först går till botten med vad som egentligen hände. Varför gjordes inget? Varför agerade inte socialtjänsten i enlighet med gällande lag och varför tillämpades inte de regler som skulle ha kunnat skydda Louise? Frågorna är många och de blir bara fler.

Efter att ha jobbat med frågan om utsatta barn under många år kan jag dessvärre konstatera att Louise inte är ensam. Jag har tagit del av den ena barnavårdsutredningen efter den andra som fullständigt struntat i barnens situation. De barn som av myndigheterna och även av domstolar tvingas till umgänge med sina förövare är många. Allt för många!

Fallet med Louise är viktigt, likaså Bobby och alla andra misshandlade och våldtagna barn som figurerat i media. Men det är lätt att det uppstår en lätt mediehysteri kring de enskilda barnen men i själva verket så sker inga förändringar för de barn som behöver det mest. De utsatta barnen behöver en konkret förändring i sin vardag. De behöver komma ifrån sina förövare och få en fristad. De behöver få lov att vara barn. Trygga och glada barn. Barn som känner sig älskade.

Problemet med Vetlandas socialtjänstemän och politiker är dessvärre inte unikt. Jag har träffat en hel del socialtjänstemän och politiker som inte tar sitt ansvar och som låter sina egna personliga värderingar gå ut över de barn som behöver skydd som mest. Att barnen sedan far illa vill ingen kännas vid. I Vetlanda stödjer personalen dessutom sin socialchef. Vem ska då ta ansvar för det inträffade om inte den högste chefen får göra det. Det är den högste chefen som har en skyldighet att se till att verksamheten fungerar så optimalt att bl.a. barn aldrig ska riskera att fara illa. Likaså finns det ett politiskt ansvar – som ingen någonsin tar.

Ett stort problem i Sverige och i den offentliga förvaltningen är att det är sällan någon behöver ta ansvar för sina handlingar i sin tjänsteutövning. Ibland får kommunerna betala skadestånd till enskilda men i praktiken får samma tjänstemän som orsakat skadeståndet och den enskildas lidande fortsätta arbeta med samma uppgifter och fatta samma slags beslut som före skadeståndsbeslutet. Få kommuner gör verkliga ändringar efter exempelvis kritik från en länsstyrelse. Det finns många fler fasansfulla exempel.

Politikerna gömmer sig bakom sina tjänstemän och tjänstemännen bakom politikerna. Politikerna får för sig att de inte har något ansvar då de flesta familjerättsliga ärenden är delegerade till tjänstemännen och som politiker blir de osäkra på vad de får lov att fråga och vilken information de får inhämta. Detta är förödande för alla barn som far illa.

Politikerna i en socialnämnd har det övergripande ansvaret för alla frågor, oavsett om frågorna är delegerade till tjänstemännen. Fungerar inte en delegation så har politikerna en skyldighet att ta tillbaka delegationen. Men hur ofta sker något sådan i Sverige? Sällan, eller aldrig. Hur ofta lägger sig politikern i familjerättsfrågorna och barnavårdsfrågorna för att försäkra sig att allt verkligen gått rätt till? Sällan, ytterst sällan. De förlitar sig helt på tjänstemännens bedömningar utan att själva i grunden granska allt underliggande.

Louise måste få upprättelse och det måste alla andra barn också få. De barn som far illa även efter att socialtjänsten kopplats in är för många. Det behövs ett politiskt mod för att få en förändring och det behövs en genomgripande förändring på hur vi ser på barns rättigheter. Socialnämndernas och socialtjänstens skyldighet att göra riskbedömningar har havererat.

Nu är frågan vem som tar ansvar för detta? Detta är och har under lång tid varit en akut fråga för socialnämnder, kommunstyrelser, regering och riksdag under många år. Men fortfarande så händer nästan ingenting. Och snart står en ny ”Louise” på tur att visas i media om hur illa hon farit.