Scenkonstens behov av mellanhänder och skolans ansvar

Gårdagens samtal om villkoren för scenkonsten som riktar sig till barn och ungdomar kom att handla om skolans ansvar och behovet av mellanhänderna för att nå ut med scenkonsten till Stockholms 140 000 elever.

Det var ett intressant samtal där vi som medverkade i panelen på olika sätt synliggjorde behoven och situationen. Behovet av mellanhänder mellan scenkonstproducenterna och skolorna är ytterst viktiga. För en fri grupp är det en omöjlighet att kunna ha enskilda kontakter med varje skola och stadens 800 kulturombud och eldsjälar som arbetar på skolorna. Det behövs därför någon som samordnar och förmedlar, en kompetent mellanhand mellan skolan och scenkonsten.

I Stockholm har det hittills funnits 4-5 kultursekreterare som haft ett sådant uppdrag, att förmedla föreställningar till skolorna. Den rådande situationen där det egentligen inte finns någon klar organisation för hur kulturen ska integreras i skolan oroar många fria scenkonstnärer, något som i förlängningen också får konsekvenser för alla de barn och ungdomar som går miste om scenkonstupplevelser.

Skolans förvaltning ska centraliseras från den decentraliserade stadsdelsindelningen till en central skol- och utbildningsförvaltning. Utan att gå in på den specifika omorganisationen så är det idag oklart på vilket sätt denna nya förvaltning kommer att ta sig an kulturfrågorna. Det var därför befriande att lyssna på Peter Fredriksson, rektor på Mariaskolan, när han beskrev situationen i skolan och på ett frigörande sätt gav oss insyn i skolans värld och synen på kulturen. Det är sällan jag har träffat på en så kulturkompetent rektor som på ett så stort allvar engagerar sig i barns behov av kulturupplevelser och sin personals kulturfortbildning.

Självfallet har skolan ett eget övergripande ansvar att integrera kulturupplevelserna i skolans arbete utan att det ska behöva handla om ett scenkonstbesök om året, något som ligger utanför skolans ordinarie verksamhet. Här har den nya centrala förvaltningen för skolan ett avgörande inflytande för planeringen av den infrastruktur som måste byggas upp för en effektiv distribution av kulturupplevelserna. Stockholms politiker har sedan ett ansvar att i den lokala skolplanen skriva in den kulturella upplevelsen som ett av de obligatoriska målen som alla skolor måste uppfylla.

Karin Helander från Centrum för barnkulturforskning talade klarspråk när hon beskrev barns rätt till kulturella upplevelser utifrån FN:s konvention om barns rättigheter. Det finns således inget ”om” utan det är vuxenvärldens och politikens skyldighet att se till att barnen inte berövas sina kulturella upplevelser.

Kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt (fp), lovade att se till att Stockholm åter upprättar en kulturpolitisk handlingsplan. Några andra initiativ lyftes upp som handlade om någon form av gemensam bokningscentral och en genomgripande diskussion med scenkonstutövarna om hur behoven ser ut. Det krävs gemensamma diskussioner kring möjligheter och idéer, om olika lösningar i frågan om distribution och förmedling mellan scenkonstproducenterna och skolan. Min idé var att Sjöstedt skulle ta sig an förslagen och sammankalla till ett sådant samtal med scenkonstutövarna vilket hon var positiv till.

Nu väntar vi med spänning på att få diskutera konkreta lösningar för att bryta det rådande dödläget som enbart skapar oro bland scenkonstutövarna. Nästa steg måste också vara att vi inom scenkonstbranschen även bjuder in skolborgarrådet Lotta Edholm för en diskussion även med henne som högst ansvarig politiker för skolan och utbildningen i Stockholms stad.

Cleo Boman från Mittiprickteatern beskrev bl.a. svårigheterna för en fri teatergrupp att nå ut till alla skolor. Michael Matz från Kulturrådet lyfte fram statistik och jämförde med hur det ser ut i övriga landet. Själv så lyfte jag upp danskonstens behov och att det för de frilansande koreograferna som ofta saknar producenter är en omöjlighet att nå ut till skolorna utan professionella mellanhänder. Här är även Danskonsulenten i Stockholms stad och län (en verksamhet som Danscentrum utför på uppdrag av staden och länet med stöd från staten) en spindel i nätet. Där vi under de senaste åren sett en enorm ökning av efterfrågan på dans men där subventionerna som Danskonsulenten fördelar inte räcker till. De fria koreograferna saknar fortfarande en utbyggd infrastruktur med egna lokaler och scener.

Det ska bli spännande at följa upp vad som kan konkretiseras efter detta samtal på Teater 3 som leddes av Niclas Malmcrona från ASSITEJ.