När sjukvården är som sämst, glöms kvinnorna bort eller felbehandlas

För drygt tio månader sedan blev min mamma hjärtopererad. Än i dag brottas hon nästan dagligen med att få den behandling hon blivit lovad och som hon dessutom har rätt till. Men det hela började i mars 2004. Min mamma hade varit på Friskis och svettis, där hon tränade tre gånger i veckan, och när hon kom hem kände hon värk över axeln, armen och bröstet. Efter någon dag fick hon även problem att röra sig fritt, hon blev andfådd och svimfärdig av att gå. Precis som alla andra vände hon sig senare till sin husläkare för att få hjälp. Hon hade själv misstänkt att det kunde vara hjärtat men det avfärdades direkt av husläkaren efter en knapphändig undersökning och EKG. Den förhastade diagnosen blev att ”det är inget fel på dig”.
Efter ytterligare besök hette det inflammation i axelmuskeln. Hon blev ordinerad sjukgymnastik och massage. Någon vecka senare när hon äntligen fick tid hos sjukgymnasten vägrade sjukgymnasten att behandla mamma. ”Jag kan inte behandla dig om jag inte är säker på att dina smärtor inte är hjärtrelaterade” sa sjukgymnasten. Min mamma sökte åter upp sin husläkare som lika förhastat som förra gången och denna gång utan någon ny undersökning gav henne ett skriftligt utlåtande och en remiss till sjukgymnasten där det stod att problemen inte hade något med hjärtat att göra, ”inget hjärtrelaterat”. Sjukgymnasten tittade på husläkarens intyg och sa ”din läkare måste ha gjort något fel i sin bedömning”. Mamma skickades åter hem.

Helvetet hade bara börjat. Hon besökte akutmottagningen vid två tillfällen utan varken adekvat undersökning eller någon hjälp. Hon vände sig till ytterligare en klinik där hon träffade samma läkare som på akuten och för varje gång min mamma sökte vård för sina smärtor och symptom blev hon kränkt av vårdgivarna. Ingen verkade ta henne på alvar och hennes symptom förminskades hela tiden. Hon fick tydliga kommentarer om att det hela skulle röra sig om inbillning och att det hade med ”åldern” att göra och att det var ”naturens gång”. Till saken hör att min mamma ännu inte fyllt 55 år.

Till slut så vände hon sig till sin gynekolog som är en av de proffsigaste läkare min mamma haft sedan många år tillbaka. Han tog henne på allvar, lotsade henne rätt till en hjärtspecialist och undersökningarna började avlösa varandra. Ett kärl i hjärtat konstaterades igentäppt och behandling sattes äntligen igång. Efter olika undersökningar och behandlingar genomfördes två avancerade försök med ballongutvidgning. Det misslyckades och kvar fanns nu enbart alternativet bypass-operation. Den 2 juni 2005 sågades min mammas bröstkorg upp på Universitetssjukhuset i Lund och då hade mer än ett år förflutit efter att husläkaren skickat hem henne med konstaterandet att det inte var något hjärtrelaterat.

Nu skulle väl helvetet äntligen vara över och min, av sjukvården, kränkta mamma hade väl fått upprättelse. Nä, det trodde kanske ingen mer än jag. Efter operationen blev min mamma lovad rehabilitering vilket hon inte fick i Helsingborg. Det har varit ett evigt tjatande och kämpande för att sju månader efter operationen få börja med sjukgymnastik. Och ännu är det inte slut. Min mamma kämpar vidare för att få adekvat hjälp och för att upprätta sin värdighet. Jag har uppmanat henne att anmäla sin husläkare men det orkar hon inte. Hon har kvar samma husläkare idag som felbehandlade henne. Min älskade mamma har ett stort hjärta och hon är dessvärre inte ensam om att få samma usla bemötande och brist på behandling. Som kvinna och dessutom med utländskt ursprung hamnar man fortfarande långt ifrån den sjukvård som anpassats efter svenska mäns behov. Mammas läkare borde anmäla sig själv!

Tasso Stafilidis
Riksdagsledamot (v) och ledamot i riksdagens lagutskott.
Tassos mamma flyttade till Sverige från Grekland som 18-åring för snart 36 år sedan.


Om detta inlägg