Adoption debatt på Passagen

Adoption debatt på Passagen

Först och främst så är det inte speciellt tandlöst att se till verkligheten och till de barn som redan i dag lever i homosexuella familjer. Detta har också varit den största

frågan i den statliga utredningen som jag varit ledamot i, räknat i antalet berörda barn. Frågan om internationella adoptioner berör minst antal barn men har å andra sidan varit och är den mest kontroversiella frågan. Faktum är att det finns många barn i Sverige som inte har samma juridiska rättigheter och skydd som andra barn

enbart på grund av att deras föräldrar är homosexuella.  Dessa barn och deras familjer osynliggörs i lagstiftningen och som du själv hörde så accepteras de inte av t.ex. kristdemokraterna.

För mig är det villkorslöst att i frågor där barn är inblandade ska alltid barnet stå i centrum och beslut som fattas ska alltid utgå från principen om barnets bästa.

En adoption ska alltså innebära att barnen som blir adopterade ska få komma till de bästa möjliga föräldrarna utan att vissa av föräldrarna blivit exkluderade p.g.a. sin sexuella läggning.

Vad är då detta ”barnets bästa” som det hela tiden hänvisas till? För mig är barnets bästa detsamma som att ha föräldrar som kan ge omsorg, kärlek och trygghet vilket alla barn har rätt till. Än bättre blir det när barnet är önskat och planerat. Att dessa vuxna råkar tillhöra samma kön är helt ointressant i sammanhanget. Homosexuella män och lesbiska kvinnor rör sig inte enbart i manliga eller kvinnliga miljöer – precis som i ett heterosexuellt pars liv finns det flera vuxna förebilder tillgängliga, både i familjernas umgängeskrets och  i barnets vardag. Ett mycket stort antal barn växer idag upp med bara en förälder och majoriteten av dessa gör detta utan att få några psykiska men av detta. Manliga och kvinnliga förebilder behöver m.a.o. inte nödvändigtvis finnas inom den trängre familjekretsen.

Ser man på adoptionsfrågan i sig så vet vi att det är väldigt speciellt för ett adopterat barn att just vara adopterad. Det finns barn som farit illa och som haft det väldigt jobbigt. Detta faktum ifrågasätter enbart adoptionen överhuvud taget och skulle i så fall leda till att adoptioner skulle stoppas helt. Det tycker inte jag, det positiva väger över och jag tycker att adoptioner ska vara tillåtna.

Däremot ser jag inte varför just homosexuella skulle innebära en större risk för adoptivbarn än vad det innebär när heterosexuella adopterar. De adopterade som farit illa och som inte mår bra har trots allt växt upp med heterosexuella föräldrar. Det är alltså heterosexuella föräldrar som inte räckt till eller som utsatt sina adoptivbarn för övergrepp etc. Detta är inte ett tillräckligt argument för att stoppa alla adoptioner för heterosexuella.

Nej, jag ser inte någon som helst skillnad mellan homosexuellt och heterosexuellt föräldraskap, mer än att i det en fallet är föräldrarna av samma kön och i det andra av motsatt kön. Föräldrarnas sexualitet har således inget med barnen att göra oavsett om föräldrarna är homo- eller heterosexuella.

Och nej, jag tror inte att föräldrarnas sexuella läggning innebär en större risk för barn att bli mobbade i skolan, oavsett om föräldrarna är homo- eller heterosexuella.

Till frågan om varför människor skaffar barn så hoppas jag det beror på att de vill ha barn och det är ju själviskt. Det samma hoppas jag är avgörande när människor adopterar barn, att de adopterar för att de vill ha ett barn som de kan ge kärlek och trygghet till. Jag skulle aldrig önska ett barn att komma till föräldrar som ett  biståndsprojekt eller för att de tycker synd om barnet. Det måste alltid handla om äkta längtan av barn och att föräldrarna kan ge barnet den bästa uppväxten. Allt detta återfinns i en hemutredning inför en prövning och ska gälla lika för alla oavsett sexuell läggning.

Frågan om kärnfamilj ser jag som varje familjs eget fria val. Jag ser det som oerhört viktigt att alla samlevnadsformer värderas lika och att alla familjekonstelationer ses som likvärdiga. Det måste handla om de enskildas egna val och då ser ju människors val ut väldigt olika. Vissa föredrar mamma, pappa, barn andra mamma, barn, eller mamma, mamma, barn eller pappa, pappa, barn, eller pappa, mamma, mamma, barn eller mamma, mamma, pappa, pappa, barn etc. Alltså inte ens kärnfamiljen,

vilken jag starkt ifrågasätter som begrepp, har något med den sexuella läggningen att göra. Jag tror att man hamnar i en återvändsgränd om man ser tillvaron ur ett heteronormativt perspektiv, då fastnar man i att det ska vara som det alltid har varit och man skärmar sig då från verkligheten.

Och det är just dessa heteronormativa tendenserna som förstärker folks fördomar eller föder dem. Heteronormativitet innebär alltså att normen alltid utgår ur ett heterosexuellt perspektiv till varje pris. Detta priset ska ingen behöva betala, varken barn eller vuxna.

Tasso Stafilidis

Riksdagsledamot (v)
Ledamot i den staliga utredningen ”Kommittén om barn i homosexuella familjer”