Omskärelse

Anförande 010601

Anf. 35 TASSO STAFILIDIS (v):

Herr talman! Jag vill börja med att referera till vad en omskuren och kränkt man anförde på TV i morse. Han känner sig kränkt, kränkt av sina föräldrar och kränkt av samhället som inte skyddat hans mänskliga rättigheter som barn. Han beskriver det lagförslag som vi debatterar i dag som överilat, dåligt underbyggt och dåligt utrett. Lagförslaget har i praktiken givit vika för religiösa och puritanska traditioner. Han hävdar att begreppet religionsfrihet tydligt och kanske avsiktligt misstolkats eller vantolkats. Han säger: Smärtan är inte huvudsaken. Utseendet är inte huvudsaken. Det är rätten att själv få välja som är huvudsaken. Barnet har inte den fria viljan. Ingreppet kan aldrig göras ogjort. Att få sin förhud avskuren bär man med sig hela livet som en märkning, en ofrivillig märkning.

Herr talman! I praktiken överlåter socialutskottet ansvaret för detta ingrepp på den enskilde pojken om han nu inte skulle vilja utsätta sig för en omskärelse där förhuden skärs bort från pojkens penis. Om pojken inte protesterar, sätter sig emot eller på något annat synligt och tydligt sätt visar att han inte vill få förhuden bortskuren genomförs ingreppet eller omskärelsen efter föräldrarnas och traditionernas önskemål. Det försvarslösa skrikande barnet, ett barn som inte har bett om att bli stympat, får sin förhud på penis avskuren.

Men, herr talman, vad händer om pojken inte vill men ändå inte vågar säga ifrån? Och för all del påpekar både regeringen och socialutskottet mycket riktigt att mycket små barn av naturliga skäl inte kan ge uttryck för en egen vilja.

Detta förefaller mig vara ett stort avsteg från den praxis som annars tillämpas utifrån principen om barnets bästa, grundat bl.a. på FN:s konvention om barnets rättigheter.

Jag trodde att vi i denna kammare och lagstiftningen främst ska skydda barn från just sådana situationer som en omskärelse i praktiken innebär, alltså enligt barnkonventionens artikel 24 vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa, eller som i artikel 19, där det står att vi via lagstiftningen ska skydda barn mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller övergrepp.

Herr talman! Vems ärenden går socialutskottet och regeringen i detta förslag? Ja, inte är det barnens! Och jag frågar mig varför. Kanske har utskottet ett bättre svar och ett uns till motivering för sitt avslag på motion So44, skriven av mig själv med flera, där vi begär att en åldersgräns på 18 år införs då den unge mannen själv får bestämma över ett kirurgiskt ingrepp av detta slag på sin egen kropp. Vi har även lyft upp en gräns vid 16 års ålder då en pojke får anses ha nått en sådan mognad att han är kapabel att inse innebörden i ingreppet och själv kunna medverka till ett beslut. Detta måste sjukvården försäkra sig om vid enskilt samtal med den berörde pojken, då det därefter även krävs tillstånd från vårdnadshavare.

I praktiken finns det, herr talman, i motsats till det Chatrine Pålsson sade, ett förslag i detta betänkande på förbud mot omskärelse på pojkar. Min uppfattning är att vi genom att inte totalförbjuda omskärelse av pojkar bryter vi mot bl.a. barnkonventionen. Förvisso är utskottets förslag bättre än regeringens proposition, men jag förstår inte varför det ska krävas fyra år innan en utvärdering ska genomföras.

Min största farhåga, eller det jag reagerat starkast över – ja, herr talman, det jag så att säga saknar mest av allt – är vart förhuden har tagit vägen. Ingenstans har jag kunnat utläsa någon målinriktning att man på sikt ska försöka få bort omskärelse av pojkar under 18 år. Varför? Kan någon vänlig ledamot i socialutskottet förklara detta för mig? Ska det för all framtid vara så att vissa barn, små pojkar, automatiskt föds till att utsättas för en omskärelse där pojkarnas förhud skärs bort?

Vem tar ansvar för detta ingrepp när pojkarna blivit unga män och känner djup ånger och förtvivlan över hur de har behandlats och vad de har utsatts för utan att själva ha förmått stå emot? Jag förstår att detta lagförslag innebär att lagstiftaren tvår sina händer, men det är socialutskottet, ja, vi ledamöter av Sveriges riksdag, som i slutändan bär ansvaret men som på grund av omständigheter som jag inte förstår överlåter ansvaret och skulden på den pojke som redan utsatts för något han inte kunnat påverka.

Herr talman! Jag har i viss mån, på kort sikt, förståelse för lagförslaget med tanke på just barnen, nämligen att på ett relativt sätt skydda barnen från den smärta de utsätts för vid en omskärelse genom smärtlindring och att ingreppet enbart får genomföras av läkare, såvida barnet inte är under två månader gammalt, då även andra, av Socialstyrelsen godkända, tyvärr tydligen får genomföra detta kirurgiska ingrepp. Syftet är dock att även här skydda barnen genom att ingreppet ska ske så säkert som möjligt. Men ingenstans står det något om att detta är en temporär lösning, en akut åtgärd, i väntan på en attitydförändring till omskärelse.

Herr talman! Jag ser det här förslaget som en akut åtgärd, och flera av ledamöterna i socialutskottet har just påpekat detta i sina anföranden. Men det står ingenting om det här i betänkandet. Varför? Ingenstans efterlyser socialutskottet en attitydförändring. Ingenstans föreslår socialutskottet en informationskampanj mot att barn utsätts för könsstympande ingrepp – ingenstans. Varför, herr talman? Ska vi se detta förslag som pojkars rättighet att få förhuden avskuren? Jag vill fråga er ledamöter i socialutskottet om det är på detta vis som ni har gjort era bedömningar och avväganden.

Eftersom utskottet inte heller har valt att motivera sitt avslag på motion So44, som alltså är den enda motion där det krävs ett förbud mot omskärelse såvida man inte har fyllt 16 eller 18 år, skulle jag kunna se det som att utskottet egentligen instämmer i kravet på åldersgräns men kanske inte vågar eller förmår argumentera emot. Det har jag också uppfattat i flera inlägg från talarstolen i dag. Och eftersom ingen här i kammaren än så länge har begärt replik kan jag inte heller annat än tolka det så att ledamöterna här i kammaren håller med mig men av olika anledningar inte förmår argumentera emot. Är det så, ledamöter i socialutskottet? Vart tog principen om barnets bästa vägen?

Herr talman! Jag har absolut ingenting emot omskurna män eller att män omskär sig. Jag är den förste att förespråka mäns rätt att själva avgöra om de vill ha kvar sin förhud eller ej av diverse olika anledningar och skäl. Men jag är emot att barn utsätts för ingrepp där de själva inte kan fatta beslut. Det är inget annat än övergrepp, övergrepp på barn.

Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till motion So44 med kravet på åldersgräns för omskärelse av pojkar som inte är medicinskt motiverad och i praktiken ett förbud mot omskärelse av pojkar.

Herr talman! Smärtan är inte huvudsaken. Utseendet är inte huvudsaken. Inte ens den sterila och säkra miljön vid omskärelse är huvudsaken. Det är barnets rätt som är huvudsaken, barnets rätt att själv få välja. Det är huvudsaken.