Jämlikhet

Artikel 010308

Ge kvinnor lika mycket makt och inflytande!!!

Det har skett något inom svensk politik. Könsfördelningen är jämn i regeringen och kvinnorepresentationen är hög i våra parlamentariska församlingar så som i riksdagen, i regionfullmäktige och i kommunfullmäktige. Detta är unikt vid en internationell jämförelse. Många viktiga beslut i samhället fattas dock inte enbart av de demokratiskt valda parlamentariska församlingarna. Tunga beslut som berör oss alla fattas också i slutna styrelserum inom det privata näringslivet, i aktiebolagens styrelser. Hur ser könsfördelningen ut i den miljön?

De börsnoterade bolagens styrelseposter innehas fortfarande till 95,5 % av män. Den kvinnliga andelen ledamöter uppgår endast till 4,5 %. Dessa siffror är inte bara anmärkningsvärda rent allmänt, utan är mycket dåliga även i en internationell jämförelse. Utifrån detta kan vi alltså konstatera att trots årtionden av debatt och olika mentorsprogram, osynliggörs fortfarande kvinnors kompetens år 2001. Männen fortsätter att utse och tillsätta andra män till styrelseposter, en kvotering i det tysta, kvotering av män.

Som en direkt följd av detta är det viktigt att diskutera begreppet kompetens. Det är i de flesta sammanhang belagt att män ofta kvoterar in andra män. En synbar konsekvens av detta är de helt manliga världar som många bolagsstyrelser utgör. I dessa sammanhang återskapas normen om att chefer ska vara män. Än mer självklart blir det att beslutsfattare ska vara män. Så länge samhället inte ger signaler om att detta är fel, kommer män alltjämt att kvoteras in av andra män.

Ett annat synsätt, grundat på kunskaper om könsfördelningen på högre nivåer i näringslivet, är att det redan finns ett mycket väl fungerande om än omedvetet system med kvotering efter kön. De flesta män är dock lyckligt ovetande om att de kvoterats in på ledande befattningar i börsnoterade bolagsstyrelser med hjälp av eller kanske på grund av sitt kön. Kompetensbegreppet är alltså en produkt av det redan existerande könskvoteringssystemet.

Frånvaron av kvinnor lämnar fritt spelrum för fördomsfulla föreställningar om kvinnor som: Kvinnor vill inte. Kvinnor vågar inte. Kvinnor är inte tillräckligt kompetenta och säkra. Dessa antaganden gäller under de förutsättningar som skapats av en manlig hegemoni. Jag vill i detta sammanhang citera Simone de Beauvoir: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Hennes ord från 1949 sätter fingret på exakt den punkt som jag vill belysa. Samhället förser kvinnan med egenskaper som hon sedan själv anammar. Mäns fördomar om kvinnliga egenskaper blir till en självuppfyllande profetia. Så länge kvinnorna är frånvarande från de rum där de stora besluten fattas, kommer detta att upprepas i en ond cirkel.

Vi måste ställa oss frågorna: Är vi nöjda med den rådande kvoteringen? Kan Sverige sägas vara en demokrati när kvinnor som grupp utesluts från makt och auktoritet i t. ex. börsnoterade bolagsstyrelser? Mitt svar på dessa frågor är självklar nej. Den rådande informella kvoteringen måste ersättas med en formell kvotering som garanterar minst 40 procent av vardera könet i bolagens styrelser. Detta har jag varit delaktig i att motionera om och debattera i riksdagen. Jag kan även konstatera att vare sig Lagutskottet, regeringen eller riksdagsmajoriteten har tagit till sig dessa argument, utan valt att inte agera.

Jag och Vänsterpartiet hävdar att för att vi ska kunna ta till vara kvinnors erfarenheter och kompetens, så att de kommer arbetslivet och samhället till godo, behövs det en jämn könsfördelning inte bara i riksdag och regering utan också i företagens styrelserum. Fler kvinnor i bolagsstyrelser innebär att underlagen för beslut blir bredare och mer representativa då kvinnor representerar en kompetens som är grundad på andra erfarenheter än mäns, erfarenheter av att vara just kvinnor. Det handlar alltså mer om en social könsstruktur och inte en biologisk. Den biologiska könsstrukturen  konstaterar visserligen det fysiska könet men konserverar även ett heteronormativt mönster som i sig utestänger och exkluderar alla som avviker från den heterosexuella manliga strukturen, t. ex. kvinnor. Bl. a. därför är kvotering rätt väg att gå.

Det kan tyckas att kvotering är en hård tvångsåtgärd; kan man inte uppnå önskat resultat på frivillig väg? Om vi tittar på siffrorna om kvinnorepresentationen i de stora bolagens styrelser tycks inte en jämställd kvinnorepresentation gå att  uppnå på frivillig väg, åtminstone inte inom överskådlig tid. Hur länge ska kvinnor behöva vänta på att få tillträde till alla de rum som de i rättvisans och demokratins namn har rätt till? Hur länge ska makten över näringslivet vara förbehållen män i 50-årsåldern med höga inkomster, en grupp som är hårt socialt segregerad från det övriga samhället? Varför är det för regeringen och riksdagen så svårt att formulera en aktiv handling som står i samklang med de vackra orden i bl.a. regeringens skrivelser; om att det är dags att bryta den skeva maktfördelningen mellan kvinnor och män?

Jag hävdar att det hos regeringen finns en ovilja att utveckla åtgärder som uttryckligen skulle kunna uppfattas som ett hot mot manliga privilegier i den här frågan. Frånvaron av ett konkret agerande kan jag inte tolka på något annat sätt. En lagstiftning för kvotering är ett sätt att flytta fram positionerna.

Genom lagstiftning kan vi, inte bara i ord utan också i handling, visa att den sneda könsfördelningen i näringslivets bolagsstyrelser inte står i samklang med det svenska samhällets strävan för ett jämställt samhälle. Att regering och riksdag inte ens valt att bifalla en utredning av frågan är mycket underligt, om det finns någon substans bakom allt vackert tal om jämställdhet.

Låt mig återigen återvända till Simone de Beauvoirs bok Det andra könet, Hennes sentens var och är ett viktigt led i strävan för ett jämställt samhälle. de Beauvoirs sammanfattning har fått ett inflytande i politiken. Jag anser att målet för politiken är att skriva in kvinnor i historien, i samhället och i politiken. Ska vi lyckas bryta ner homosociala mönster även inom det privata näringslivet krävs det kvinnliga förebilder. Jag vill därför rikta en uppmaning till mina kolleger i riksdagen: Gör detta möjligt – en kvoteringslag för aktiebolagen leder till att vi får fler kvinnliga förebilder inom näringslivet och ger kvinnorna det maktutrymme som rimligen tillhör dem. Hur länge ska vi vänta på att kvinnor och män tillsammans ska bestämma över världen? Hur länge ska vi vänta på att kvinnor ska ha lika mycket makt och inflytande?

Idag är det den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Om Simone de Beauvoir hade sett dagens Sverige hade hon säkerligen blivit positivt överraskad av de många landvinningar som svenska kvinnor har gjort. Trots detta kan vi inte slå oss till ro och intala oss själva att allt är bra. Vi har kommit mycket långt i jämställdhetsarbetet, men nu är det dags att utmana hur kön skapas, för att, dagen till ära, använda ett uttryck av Simone de Beauvoir.

Tasso Stafilidis (v)

riksdagsledamot