Baksidor i det politiska arbetet

Anförande 00-01-17

Reflektion: Baksidor i det politiska arbetet

Återigen är det dags för de sedvanliga diskussionerna och förhandlingarna inför statens budget. De  nu aktuella förhandlingarna handlar om den ekonomiska vårpropositionen. Men vad är det vi åstadkommer i det så kallade samarbetet och vad är det vi vill. Det är frågor som återigen tar plats i mitt huvud. Vilka är de bärande argumenten för ett fortsatt samarbete?

Vid mitt besök i lokalavdelningen i Höör före jul, kom mycket riktigt den viktiga och omdiskuterade frågan upp; lönebildningen. En av medlemmarna där gjorde följande konstaterande: Om vi vill bedriva en socialdemokratisk politik så gör   vi det bäst genom att gå med i det socialdemokratiska partiet. I Vänsterpartiet skall vi bedriva vänsterpolitik! Och jag håller med! Det måste rimligtvis finnas gränser, även i vårt samarbete med regeringen. Vårt kanske tyngsta argument har varit att alternativet skulle vara mycket värre för våra väljare. Alltså att våra väljare skulle få det sämre om regeringen samarbetade med något borgerligt parti. Och visst det har vi fått svälja. Konsekvensen för våra väljare hittills är bl.a. försämringar i högkostnadsskyddet för läkemedel, försämringar i änkepensionerna, sänkta skatter även för de rika, och ökande klassklyftor. I våra krav på förbättringar/förändringar har vi nått en bra bit. Det har bl.a. handlat om satsningar på den offentliga sektorn, mer pengar till kommunerna och landstingen, ytterligare resurser till utbildningen, grön skatteväxling och bredare satsningar på sysselsättningen. Men hur ser vårt mål ut? Vad är det vi egentligen vill uppnå i samarbetet och gör vi det i så fall?

Åter till gränsen, är den nådd? För att beröra ett hett ämne just nu så är det lönebildningsproppen. Nu är det åter dags för en s-regering att lägga fram förslag om ny lagstiftning, inte för att förbättra utan för att försämra och gå arbetsgivarna till mötes. Min klara ståndpunkt är att lägger en vänstermajoritet fram nya förslag till lönebildning skall det handla om förbättringar för arbetstagarna i första hand, inte försämringar. Men kan det vara taktik från s att lägga fram ett förslag som tvingar med oss, ger oss skulden för innehållet? Det är ingen omöjlighet. Sist Mona Sahlin var minister föreslog hon inskränkningar i strejkrätten, då sa vi ifrån. Det har vi inte gjort nu, inte än i alla fall. Det vi har gjort är att ta bort de allt för jävliga förslagen. Vilket är då riksdagsgruppens ansvar i denna och andra samarbetsfrågor? Vem är det egentligen som fattar alla dåliga och/eller bra beslut?

Jag kan ju konstatera det inte är riksdagsgruppen som ensam fattar beslut. Det är heller inte riksdagsgruppens uppgift att fatta beslut om den centrala politik som partiet ska föra. Vår demokratiska organisation i partiet har ju kongressen som det högst beslutande organet där även partistyrelsen väljs, vilken ska fatta beslut i frågor där kongressen inte uttalat någon klar linje. Det är även partistyrelsen och det verkställande utskottet som äger tolkningsföreträde när det tvistas om en av kongressen beslutad fråga. Detta gäller även för samarbetet med regeringen och Miljöpartiet. Det är således partistyrelsen som valt vilka som skall förhandla för partiet och tillika besluta om partiets ställningstaganden i förhandlingarna. Riksdagsgruppen tar upp frågorna men får finna sig i att partistyrelsen alltid har rätt att överpröva våra beslut eller att helt enkelt fatta egna beslut. Så har varit fallet i frågan om högkostnadsskyddet för läkemedel och så är fallet i frågan om lönebildningen. Men vad får samarbetet kosta, när det i omröstningarna i både parti-styrelsen och i riksdagsgruppen är knapp majoritet för regeringens förslag?!

Men hur ser samarbetet ut? Och hur går det egentligen till? Ingen har väl missat Göran Perssons frieri till högern eller Miljöpartiets svar till Göran Persson, med samma medicin. Min första reaktion var otrohet. Hur skulle Göran Persson kunna fria till någon annan när han fortfarande är gift? Efter en skilsmässa ja, men annars nej.

Sanningen är väl den att Göran Persson aldrig velat samarbeta med oss överhuvudtaget, omständigheterna tvingade honom, alltså ett arrangerat bröllop. Och det är väl den största svagheten i detta samarbetet, att det inte handlar om riktig kärlek. Att utspelet var oväntat vill jag inte hävda, men sättet att göra det på är det anmärkningsvärda. Är det så att statsministern saknar respekt för sina samarbetspartners? Jo, så är det nog. Och bristen på respekt har följt detta samarbete från allra första dagen. Vi har kanske varit alldeles för förstående mot en part (s) som varken har lärt sig eller kan samarbeta. Att våra reaktioner inte tagit sig samma ton som Miljöpartiets tycker jag är bra, men nu måste vi trots allt tala om hur vi skall möblera trots att Göran Person vill bestämma vart skåpet skall stå. Jag anser inte att vårt så kallade samarbete är ett samarbete utan ett maktövertagande av våra fingrar vid voteringarna. För skulle det varit ett riktigt samarbete vore det ingen konst att fullt ut ta ansvar och känna för de beslut vi fattat. Och det är väl också detta som varit bidragande till att vi uthärdat så länge, då de haft makten över våra pekfingrar, dock inte över våra hjärnor.

I december tog jag upp frågan i den kulturpolitiska debatten, i kammaren. Jag anser det som den sista möjligheten för ett fortsatt samarbete; delad makt. Det går inte att besluta om hur mycket pengar det ska kosta när vi inte får vara med och bestämma över vad pengarna skall användas till. Det är just vad samarbetet faktiskt inneburit. Jag kan inte längre försvara ett samarbete då två av de tre parterna (låter sig) utnyttjas. Det fortsatta samarbetet måste resultera i att vi får vara med och bestämma över innehållet. Vi måste vara med och förhandla om regeringens regleringsbrev (uppdragsformuleringar), det är innehållet i politiken och det är där vi kan påverka för att förbättra för våra väljare och de människor som är utsatta i samhället. Att nå resultat med genom vänsterpolitik!

En partikamrat tog upp frågan om vårt inflytande i förhandlingarna kontra de förslagen som vi lägger och konstaterade att det ända vi vill förända är väl inte att dra ifrån eller lägga till några miljoner här eller där. Och det tycker jag är pudelns kärna; vår politik och våra förslag måste sträcka sig mycket längre och djupare än så. Det är strukturer vi måste bryta för att kunna förända, det är just gamla stelbenta (s)trukturer som bär upp orättvisan och ökat klyftorna i samhället.

I förra numret av Menander 3/99 skrev Sten Lundström och Sven-Erik Sjöstrand följande om lönebildningsproppen: ”Som riksdagsledamöter känner vi att hur vi än röstar i denna fråga kan man utpeka oss som klassförrädare, antingen genom att stödja förslaget och förlora en del av arbetsrätten eller genom att ställa oss utanför och då förlora betydligt mer av arbetsrätten.” Att vi förlorar vet vi, med tanke på Miljöpartiets samverkan med borgarna i frågan om blockadförbud för fåmansföretagen. Men det är inte för sent! Regeringen kan fortfarande dra tillbaka sitt dåliga förslag och låta bli att lägga något överhuvudtaget, det borde vi i Vänsterpartiet kräva.