Homosexuellas rätt att adoptera

Debatt i DN 990928

På måndagens DN Debatt går ett antal företrädare för bl.a. adoptionsorganisationer till närmast besinningslös attack mot dem som i olika sammanhang förespråkat en ändring av de svenska adoptionsreglerna för att homosexuella par skall kunna bli lämplighetsprövade som adoptivföräldrar på samma villkor som heterosexuella. Artikelförfattarnas argument har framförts många gånger förut. Att de nu upprepas gör dem inte bättre.

I sak gäller diskussionen om alla människor skall ha rätt att behandlas lika när det gäller möjligheten att bli lämplighetsprövad som adoptivförälder. Artikelförfattarna hävdar att någon sådan rätt till lika behandling inte bör finnas. Den som på detta vis förespråkar en generell särbehandling av en grupp människor har naturligtvis också bevisbördan för att en sådan särbehandling är sakligt motiverad. Låt oss granska sakligheten i de argument som framförs i artikeln.

1. Artikelförfattarna sätter homosexuellas möjligheter att adoptera i motsatsställning till FN:s barnkonvention. Den motsättningen är falsk. Varje adoptionsärende skall avgöras med hänsyn till om en adoption är förenlig med vad som är bäst för det aktuella barnet, oavsett om adoptanterna är homo-, bi- eller heterosexuella. Någon sådan prövning är i dag överhuvudtaget inte möjlig om de tilltänkta adoptanterna är ett homosexuellt par. En sådan ordning kan inte anses förenlig med FN:s barnkonvention.

2. Artikelförfattarna skriver att frågan bl.a. handlar om respekt och syn på människor i andra delar av världen. De antyder därmed att fördomsfulla och negativa uppfattningar om homosexualitet skulle vara en självklar och naturlig del av kulturen i andra länder än Sverige och att detta bör respekteras. Den inställningen visar bara på en förfärande okunnighet. Homosexuella kvinnor och män kämpar för sina rättigheter i många länder över hela världen (inklusive länder som Indien, Korea och länder i Latinamerika). Det förs också diskussioner om homosexuellas rättsliga och sociala situation på många olika nivåer även i dessa länder och många olika åsikter finns representerade bland befolkningen där. Att diskussionen kommit olika långt i olika länder är en annan sak. Någon anledning att i och för sig anpassa svenska regler efter de diskussionerna finns inte.

3. Adopterade i homosexuella familjer skall ha drabbats av extrema svårigheter i samband med återresor för att söka sina rötter. Mötet mellan den kultur där adoptivbarnet vuxit upp och den kultur där han eller hon föddes kan säkert många gånger vara konfliktfyllt av alla möjliga skäl. Men vad har artikelförfattarna för stöd för sitt svepande påstående att det skulle vara så speciellt svårt för barn i homosexuella familjer? Hur många sådana adoptivbarns berättelser om dessa extrema svårigheter ligger till grund för den slutsatsen?

4. En ändring av de svenska reglerna skulle minska möjligheterna till lagliga internationella adoptioner. Här har vi nog pudelns kärna. Det är svårt att värja sig mot intrycket att vad adoptionsorganisationerna egentligen är rädda för är att deras egen verksamhet skulle ”försvåras”, dvs. att heterosexuellas möjligheter att adoptera skulle kunna påverkas negativt, om särbehandlingen av homosexuella upphörde. För det första är det synsättet egoistiskt och cyniskt och har ingenting med omsorgen om adoptivbarn att göra. För det andra framläggs inte något stöd för att den effekten verkligen skulle inträffa. Ensamstående homosexuella är inte uteslutna från möjligheten att bli lämplighetsprövade för adoption enligt de regler som gäller i Sverige i dag. Det har såvitt känt inte lett till att ensamstående heterosexuella vägras att adoptera. Även med en svensk adoptionslagstiftning som inte gör skillnad på homo- och heterosexuella adoptanter torde det vara fullt möjligt för ett ”givarlands” företrädare att uppställa villkor om att barn från det landet inte får adopteras av homosexuella par i Sverige. Varför Sverige skall ha en lagstiftning som hindrar ett sådant pars lämplighetsprövning när det gäller barn från länder där homosexuella par mycket väl kan adoptera på laglig väg (ett antal delstater i USA exempelvis) framstår som obegripligt.

5. Att växa upp i en homosexuell familj innebär ytterligare ett utanförskap som inte adoptivbarn bör utsättas för. Argumentet framförs i många sammanhang. Det utgår från en föreställning om att det skulle finnas dels ”vanliga” familjer, dels avvikande familjer, t.ex. homosexuella, och att det är viktigt att adoptivbarn garanteras att få växa upp i en familj som tillhör de ”vanliga”. I själva verket kan det mycket väl vara så att föräldrarna i en homosexuell familj på ett mycket mera genomtänkt sätt planerat för adoptionen än vad en familj gör där allting går ut på att framstå som så ”vanlig” som möjligt. Hursomhelst har inte något belägg kunnat presenterats för att det typiskt sätt skulle vara förenat med något särskilt betungande utanförskap att växa upp i en familj där föräldrarnas homosexualitet är en självklar del som det råder öppenhet kring. Och det är rimligen bara en sådan familj som skulle kunna räkna med att få bifall till sin adoptionsansökan vid den prövning i det enskilda fallet som alltid skall göras med utgångspunkt i barnets bästa, inte den familj där homosexualiteten är en dold och skamlig hemlighet. Den kunskap som finns om barn i homosexuella familjebildningar återfinns bl.a. i Folkhälsoinstitutets rapport 1997:23 och American Psychological Associations översikt av den forskning som finns om homosexuella som föräldrar. Mest erfarenhet finns om barn som växt upp i lesbiska relationer. De olika studierna pekar i samma riktning, nämligen att barn med bi- eller homosexuella föräldrar har det minst lika bra som andra barn. De skiljer sig inte på något sätt från barn som växer upp i heterosexuella relationer. Möjligtvis är de något mer toleranta mot människor som avviker från majoriteten.

6. Artikelförfattarna antyder att homosexuella par skulle kunna ”lura till sig barn” på olaglig väg om samma regler gällde i Sverige för prövningen av dem som av heterosexuella par. En ändrad svensk adoptionslagstiftning skulle naturligtvis liksom i dag utgå från att endast adoptioner som tillkommit på laglig väg skall tillåtas. Det är faktiskt en ren oförskämdhet att tillvita homosexuella som en grupp med benägenhet att ägna sig åt barnhandel. Denna cyniska argumentation stärker bara ytterligare intrycket att artikelförfattarnas motvilja egentligen är en fråga om just deras syn på homosexualitet i sig.

Avslutningsvis – artikelförfattarna upprörs över att i några fall ha blivit anklagade för att vara homofobiska. I samma andetag framhärdar de dock i uppfattningen att människors homosexualitet i sig skall diskvalificera dem från möjligheten att bli adoptivförälder. Här avslöjar de alltså att det i grunden är just synen på homosexualitet det är frågan om. Författarna dömer i artikeln utan vidare ut en hel grupp människor uteslutande på grundval av deras förmåga att älska någon av sitt eget kön. Att sådana svepande och generaliserande omdömen kan uppfattas som homofobiska är faktiskt inte särskilt konstigt. Inte konstigare än att det i dag förmodligen skulle uppfattas som väldigt fördomsfullt och främlingsfientligt att hävda att människor med en viss hudfärg generellt borde uteslutas från möjligheten att adoptera barn. Byt för övrigt genomgående ut ordet homosexuell i artikeln mot t.ex. svart, muslim eller jude och ihåligheten i argumenten framträder tydligt.

Tasso Stafilidis, riksdagsledamot (v)
Hillevi Larsson, riksdagsledamot (s)
Yvonne Ruwaida, riksdagsledamot (mp)
Sofia Jonsson, riksdagsledamot (c)
Lars Lindblad, riksdagsledamot (m)
Helena Bargholtz, riksdagsledamot (fp)
Margareta Andersson, riksdagsledamot (c)
Gunnar Goude, riksdagsledamot (mp)
Mikael Johansson, riksdagsledamot (mp)
Tanja Linderborg, riksdagsledamot (v)
Ulf Nilsson, riksdagsledamot (fp)
Lars Ohly, riksdagsledamot (v)
Åsa Torstensson, riksdagsledamot (c)
Barbro Westerholm, f.d. riksdagsledamot (fp)